Bryt ihop, kom igen

Det har skrivits bloggmetrar om kärleken till sin respektive på sistone. Jag har tyst stämt in i hyllningskörerna, Vi har våra ups and downs, men hela tiden underbyggt av en total övertygelse om oss.
Efter helgens bravader (husjakt på våra nya jaktmarker) känns det ännu mer så.

I en paus mellan husvisningar körde vi ner till havet och under en blåsig promenad diskuterade vi igenom alla eventuella obehagskänslor som vi båda haft senaste tiden. Skitjobbigt att ifrågasätta detta, vårt stora nya projekt, men så oändligt nyttigt.

Vi har skruvat isär det, satt namn på våra värsta farhågor, gråtit och ynkat.
För att sedan bygga ihop, skratta, kramas och känna "ja! detta vill vi. ja! detta är rätt." ända in i märgen.
Och allt detta tillsammans. Tillsammanstillsammanstillsammans.
Han och jag. Jag och han.
Min partner, min man, min kärlek.

Han sammanfattade det bra igårkväll: "Det är du och jag. Det finns inga tvivel. Du och jag, alltid"