Insåg igår att jag denna gång, till skillnad från förra, väntar barn snarare än är gravid.
Förra gången var själva graviditeten det jag följde med spänning. Varje symptom, förändring, veckobyte var stort i sig självt. Ett antal delmål passerades (inskrivning, UL, halvvägs osv....) och slutmålet var på något vis förlossningen. Att jag i slutänden skulle komma hem med en bebis var något diffust jag kunde skönja långtlångt bort.
Denna gång har jag knappt koll på vilken vecka jag är i, hur stor jag är* och tänker inte så mycket på förlossningen. Men åh, vad jag tänker på bebisarna. Barnen. Smågrisarna. Piff&Puff. Längtar mig sjuk tills jag får hålla dem, lukta på dem och bara mysa med dem.
Minns att förra gången pratade maken och jag om känslor och filosoferade kring om man skulle känna kärlek direkt när man träffade barnet eller om det var något som växte fram.
Den här gången kan jag utan tvekan säga att jag älskar dem bägge högt, klart och sanslöst redan nu!
Visst oroar jag mig för att något ska gå fel, men det förändrar inte mina känslor. Kärlek i mängder. Älskade, älskade barn.
*även om det verkar bekymra andra :-)
6 dagar sedan
3 kommentarer:
Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver! Andra gången VET man ju vad man får och därmed blir längtan efter det färdiga resultatet större än själva resan.
Och att dessutom vänta på TVÅ mirakel måste ju vara stort!
NU förstår jag EXAKT vad du menar. Hoppas att jag får vara med om det någon fler gång :-)
Ja, precis just så är det ju! Vad häftigt att du får uppleva det dubbelt upp!
Skicka en kommentar