Misär

Så här trodde jag att den 1a februari 2008 skulle vara:
Hämtar Storsötan tidigt, låter henne säga hejdå till alla dagiskompisar inför resan. Går hem och förbereder fredagsdrink, mys och finmiddag.
Maken kommer hem, vi smäller en flaska bubbel för att fira att vår gemensamma föräldraledighet inleds.
Alla barnen sövs varefter maken och jag äter gott, dricker vin* och pratar, mixar låtlistor och hånglar framför kaminen.
Jag känner mig tillfreds med att ha gjort en massa roliga saker med Piff & Puff under sista veckan ensam med dem.

Så här blev den 1a februari 2008:
Storsötan hemma från dagis. De senaste två veckorna har hon gått tre dagar. Efter alla sjukor törs vi inte släppa dit henne att dra hem ytterligare nå't skit lagom tills vi ska resa. Hon är frisk, uttråkad och bedrövlig i humöret.
Piff & Puff är uttråkade de med av att bara vara hemma, och bacillskräckig som jag nu är, törs jag inte ta med dem någonstans.
Maken är fortfarande heldäckad i influensa. Ligger och ynkar i TVrummet, kommer ut ibland och ryar om Ipren, Noskapin och andra droger.
Barnen somnar iaf planenligt till slut, jag åker till indiern för att hämta hem mat, men väl hemma igen har maken somnat.
Jag känner mig astrött efter en vecka med i princip 24-7ansvar för hem och barn och sorgsen för att jag inte fått rånjuta av småljuvlona som jag önskat.

Nu sitter jag ensam och proppmätt och tycker förbaskat synd om mig själv. Det suger att vara sjuk, men fan vet om det inte ibland suger än mer att vara den som är frisk.
Men vinet var gott.

*har slutat nattamma = jag tar mig ett glas vin till middag emellanåt. Ljuvligt. Något att glädjas över i all misär.