Storsötan och jag byggde pepparkakshus i lördags. Eller, jag byggde och Storsötan var konstnärligt ansvarig för utsmyckningen. Med liv, lust, kristyr, non-stop och silverkulor gav hon sig hän och strålade som en stolt sol över slutresultatet. Huset ställdes på matsalsbordet i all sin prakt.
Enter: Puff med de långa armarna. Som drar ner Huset i backen. Irreparabla skador.
Storsötan blir först alldeles blank i ögonen och mungiporna pekar långt nedåt... men innan avgrundsvrålet kommer, vänder hon till glitterögon och glädjekluck i rösten:
Men mamma, vad bra, då får jag ju äta upp det!
That's my girl!
Det nya pepparkakshuset tronar högt högt uppe på micron. Får ju finnas någon måtta på hur mycket rivningsmaterial vi kan trycka i oss...
6 dagar sedan
1 kommentar:
Vilken underbar liten tjej, världens bästa storasyster=o)!
Skicka en kommentar