Gott slut!

Ger mig inte på någon summering, utan konstaterar bara att året innehöll betydligt fler höjdpunkter än lågvattenmärken och det är jag synnerligen nöjd med.

I efterdyningarna av magsjukan håller vi oss hemma ikväll, men enligt devisen "det blir inte glammigare än man gör det", drar jag strax på mig den snordyra nyinköpta blåsan för att sedan smälla fyrverkerier med barnen, dinera med maken och bubbla in det nya året.

Innan dess vill jag bara tacka er alla för 2008 , önska er en fenimenal nyårsnatt och, givetvis, allt det bästa inför 2009!

Puss, Kram -och skål!

Gott slut?

Puff började kräkas vid 22 igår.
Maken vid 01.

Det är fan inte kul att vara den som servar två sjuklingar, underhåller två friskingar och samtidigt försöker rensa inför visning.

Fast syndast är det om Storsötan som nu inte får fira nyår med bästisen.

Overkligt

Nu ligger vårt fina fina hus bland alla andra objekt på hemnet.
Tillgängligt för främlingar att titta, kommentera och bedöma.
Oerhört märklig känsla.

Det är ju vårt hem.

Update

följer Storkens uppmaning och punktar de senaste veckornas kaos:
* vi har bestämt oss, vi drar!
* vi har outat beslutet till föräldrar och närkära
* jag har sagt upp mig
* jag har tackat ja till nytt
* vi har satt igång husförsäljning
* vi har inte köpt något nytt
* vi har rensat till 03 på morgnarna inför mäklarfotografering
* vi tillbringade 23e på akuten med Piff som slagit upp jack i pannan. Blod överallt.
* vi har lyckats fira en lugn och stämningsfull jul trots allt ovanstående
* vi har fullt av fjärilar i hela magarna

och dessutom:
*igår, på självaste julafton, fick finväninnorna sitt efterlängtade barn. Lycka.

och ni andra då? hur ser era punkter ut?

Moget?

Maken gick just upp till sovrummet, kompad av "men, lämnar du mig här? jag som är så snygg?!"
Vådan av för mycket onsdagsbubbel...

Beslutsångest

Nu är det dags.
Beslutet måste fattas.
Och jag vet inte vilket ben jag ska stå på.

Ska man tänka här och nu? På lång sikt? Hur vet man vad som är bäst?
Har jobberbjudanden både här och där. Bra jobb. Maken likaså.
Här: nära familj, vänner och trygghet. Mer pengar, vilket ger trygghet längre fram om vi vill trappa ner tidigare än 65.
Där: minskad vardagsradie, lägre tempo. Bättre klimat och kvalitetstid med släkten då det blir färre, men längre, tillfällen tillsammans. Spänning i omdefiniering av oss, som individer, par, familj...
Shit, så svårt.

Någon som har en kristallkula med parallella verkligheter att låna ut?

Middagstipset

Stek laxfilé ( jag gör i ugn o kryddar med salt o citronpeppar, men stek/krydda efter behag)
Koka quinoa
Mixa 2x lök och 2x paprika (alt 1 paprika+ 1 morot) till grynig smet, fräs i panna med buljongtärning. S&P. Rör i en burk crème fraiche (fetthalt efter tycke och smak) och puttra ihop (detta blir lagom för 4-5p).

Går überfort att göra och gillas av alla, ink kräsna 5½åringar.

Dock bör kräsmagade blöjbarnsföräldrar vara medvetna om att quinoa är lite svårsmält för bebismagar, vilket märks i andra ändan... :)

Always look at the bright side of life

Storsötan och jag byggde pepparkakshus i lördags. Eller, jag byggde och Storsötan var konstnärligt ansvarig för utsmyckningen. Med liv, lust, kristyr, non-stop och silverkulor gav hon sig hän och strålade som en stolt sol över slutresultatet. Huset ställdes på matsalsbordet i all sin prakt.
Enter: Puff med de långa armarna. Som drar ner Huset i backen. Irreparabla skador.

Storsötan blir först alldeles blank i ögonen och mungiporna pekar långt nedåt... men innan avgrundsvrålet kommer, vänder hon till glitterögon och glädjekluck i rösten:
Men mamma, vad bra, då får jag ju äta upp det!

That's my girl!
Det nya pepparkakshuset tronar högt högt uppe på micron. Får ju finnas någon måtta på hur mycket rivningsmaterial vi kan trycka i oss...

Delad glädje

...är inte alls dubbel!
Maken dristade sig att stoppa ner en sked i min half baked igår och föll, förstås, pladask. Så nu får jag inte ha den ifred längre. *morr*

Variation

Onsdagsbubblet denna vecka är utbytt.
Mot glögg & half baked.
Tror det passar mastodontförkylningen något bättre.
Men snart bubblar vi igen!

Lillawi: jag återkommer med trebarnsmammaknepen. Än så länge kalasar vi till det med VAB till vansinnets gräns :)

dag 1

Idag har Piff & Puff gått sin första hela dagisdag* -och fått med beröm godkänt!
Dock går världen under om middagen inte står ångande på bordet prick kl 17.

*inskolningen var klar för ett par veckor sedan, men först nu jobbar både maken och jag.

Scary

Läser om det som händer i Mumbai.
När jag höll på att tjänsteresa dit för ett par år sedan växlade jag mellan två hotell, beroende på vilket som hade rum. Vilka?
Taj Mahal och Oberoi.

Ryser.

Kanske en annan dag...

Jodå, onsdagsbubblet låg redo i kylen.
Jag fick det erbjudande jag väntat på, och det var verkligen värt väntan. Fett bra var det.
Samtidigt fick en finfin vän den befordran han kämpat för i flera flera år.
Piff börjar äntligen krya på sig.
Mängder av anledningar till firande, således.

Men så fick vi besked om att vännens cancer spridit sig och att de nu avbrutit alla behandlingar. Definitivt.
Helvete.

Ge kvinnan en medalj!

Om inte jag förtjänar en medalj idag, så vet jag inte vem...
Jag har sjukt ont i halsen och är dyngförkyld.
Piff är magsjuk och har lagt ett par kaskader inatt.
Puff tyckte att det var som upplagt för en hojtnatt och gastade två tvåtimmarspass, helt otröstlig.
Natten definitivt slut klockan 05.

Och eftersom maken börjar nya jobbet* idag, var jag superwoman och tog hela natten.
Klockan 6 skottade jag fram bilen och for till macken för nödproviantering.
Under kaotisk frukost sydde jag dessutom i en knapp i Storsötans klänning för att hon skulle kunna ha favvodressen idag. Något småligisterna inte uppskattade.
Nu är maken iväg, två barn lämnade på dagis, det tredje sover bredvid mig i soffan, tvätt- och diskmaskin går varma, nerspytt golv skurat och jag har äntligen fått i mig honungsvatten.

Skicka medaljen till Kapybaran, Mirakelvägen 1, Hjälteland.
Eller förresten, skippa medaljen. Skicka en balja B&J och en butler.

*vilket var en av bubbelanledningarna! även om jag sååå önskar att Unifloras gissningar varit rätt :)

Bubblor, bubblor, bubblor.....

Förra onsdagen smälldes det bubbel hemma hos Kapybaran.
Idag smälls det bubbel hemma hos Kapybaran.
Och av allt att döma kommer det att bubblas även nästa vecka.

Varför? Det får jag återkomma till!
Skål!

Tävlar!

japp, skam den som ger sig, någon gång måste det vara min tur :)

Jag är med och tävlar hos En Mölnbobos Liv, man kan vinna en julbag med smycken värd 1000kr. Sponsor är Bicone Design som har massor med fina och prisvärda smycken. Tävlingen är öppen för alla och avslutas vid midnatt 18 december.

Good morning, Mr Freud...

Vad säger det om min dagsform när jag ser nedanstående och läser "Topplistan över MotivationsKapare"?

Jag behöver kaffe, sömn och fredagsmys.

Nu.

Beroende

Svarar på Fraidis utmaning och outar mitt beroende: kvalitetsglass.
Tur jag har någon form av självbevarelsedrift, annars hade jag lätt tömt en bytta varje kväll.
Vad har ni för beroenden? Om ni har en blogg, publicera ett inlägg med en bild på ert beroende, om inte, svara i kommentarerna.

Möten i natten

Vi somnar ihop, maken och jag.
Vid midnatt gnäller Puff -jag rycker ut.
Sedan piper Storsötan -maken stapplar ner för trapporna.
Jag tillbaka till vår säng, maken slocknar hos Storsötan.
Piff gnyttar och jag går in. Somnar hos P&P.
Maken kommer till vårt rum.
Jag går ner till Storsötan. Upp till P&P.
Osv osv osv....

04.30 Jag sover hos P&P, maken i vår säng. Storsötan hojtar -maken och jag möts på trappavsatsen.
Han ler sömndrucket , kramar mig och säger "vi måste sluta träffas så här".

Summa summarum, inatt sov maken och jag tillsammans i 30 min.
Oh, the glamour!

Elefanttävling

Fullständigt omöjliga att motstå!

Klart jag är med och tävlar hos Solig.

Frid

Ligger mellan Piff och Puff, med en hand på Puffs rygg, den andra på Piffs fot. Så vill de ha det, mina små. Omgiven av varma kroppar och lugna andetag.
Så ser jag en linblond lugg i dunklet och bakom den stora blå ögon. Ett "mmm-a" hörs och Puff lägger sin mun mjukt mot min, trycker till och lägger sedan ner huvudet på kudden igen.
En liten stund senare är det dags igen. Mjuk puss och ner med huvudet.
Igen.
Igen.
Och igen.

Fjortonde gången biter hon mig i näsan.
Sedan är hon nöjd och somnar lugnt.

Dagen D som i dagis

Här väntar vi inte på bakslag i avlägsen framtid, utan firar våra framgångar omedelbart!
Piff&Puff begick alltså dagispremiär idag. Den sedvanliga entimmes-sejouren var redan på förhand utökad till två. Men efter bara tio minuter ändrades planerna igen: pappan blev utkörd till personalrummet och de två vildorna lekte med fröken och så småningom även med de andra barnen. Allt under klang och jubel!
Två timmar senare gick glad pappa hem med två glada sötsnutor och imorgon blir det lämning! 9-11.45 ska de vara på dagis själva!
Stolt och glad, men med aningens öm navelsträng...

Överkänslig?

Piff&Puff har fått ärva massor av kläder från kompisars barn.
Toppen på alla sätt och vis, tycker jag!
Men, idag hämtade jag in en tidigare okollad kasse arvegods och hittar: trosor.
Jag känner mig inte alls bekväm med att (den dagen det är dags) ta på Piff&Puff andra barns trosor. Jag har redan slängt Storsötans urvuxna trosor just av det skälet.

Maken, å andra sidan, förstår inte alls. Han tycker inte att det är en big deal.
Hur tänker ni?

Förresten börjar smågrisarna på dagis imorgon, hur krejsy är inte det? Småttorna...

Dagens

Musiktips: Johnny Cash är kung. Har du inte lyssnat på Hurt -gör det NU!
Glada upptäckt: 15 år och tre barn senare kan jag fortfarande ha samma klänning på halloweenmaskerad!
Huvudvärk: detaljgranskning och publicering av 97 dokument...
Depp: nej från skaunejobbet
Pepp: erbjudande på g från sthlmsjobbet

Lycka: ledigt imorgon!!!!!!!!!!!!!!!!!!

*ROTFL*

Den absolut bästa förlossningsbetraktelse jag någonsin läst!
Ketchupmamman for president!

....sitter på jobbet och skrattar så jag gråter.

Nervöst vrak

Gaaaaaaaaaah.
Jobben skulle båda höra av sig i början av veckan och här sitter jag som ett vrak. Hoppar högt när telefonen ringer och vågar knappt logga på privatmailen.
Vet inte vilket besked jag är mest nervös inför.

Söv mig och väck mig om ett år, så jag slipper alla beslut!

Kara och Possj

Piff är en gosbula.
Kommer springande och ropar "Mamma! Mamma!" Ooo! Ooo!" Sträcker upp de knubbiga armarna mot mig, önskar bli upplyft och säger med lenaste stämman "Kara! Kara!" De mjuka armarna lindas om min hals, den mjuka kinden läggs mot min och ett nöjt "Karaa!". Har jag sedan tur trutar hon med gosemunnen och pussas. "Possj" konstaterar hon glatt!

Bling me up, Scotty

Jag behöver pimpa mitt smyckeförråd med roliga, färgglada, snygga smycken!
Men om jag tröttnat på Snö och aldrig gillat Pilgrim, var ska jag då leta nytt bling?

Tips, please!

Slut i rutan

Vilken dag.
Morgonflyg.
Förstaintervju om jobb i skaune.
Sistaintervju om jobb här.
Kvällsflyg.

Kan bli svåra beslut snart.
Men nu: slut som artist.
Sova.

Svennebanan

Sitter i soffan med ett glas rött, mätt efter hemgjord pizza och tittar med ett öga på Storsötans Ice Age. Maken lägger Piff&Puff och snart plockar vi fram chips och slår vi på Idol.

Jag är lycklig.

Alla problem har en affärsstrategisk lösning

Dakotaindianerna har ett gammalt talesätt som lyder “Om du upptäcker att du rider på en död häst är den bästa strategin att stiga av.”
Dagens företag måste däremot skydda sina investeringar vilket gör det nödvändigt att utveckla mer framåtriktade strategier än det defensiva “stiga av”-alternativet.
Här foljer en lista på strategier som rekommenderas av ledande managementkonsulter:

1. Köp en kraftigare piska.
2. Byt ryttare.
3. Hota hästen med avlivning.
4. Utse en arbetsgrupp for att studera hästen.
5. Ordna studiebesök pa andra företag för att se hur de rider pa döda hästar.
6. Sänk kraven sa att även döda hästar uppfyller dem.
7. Tillsätt en projektgrupp for att återuppliva den döda hästen.
8. Skicka ryttaren pa utbildning så att han kan ta en större del av lasten.
9. Klassificera den döda hästen som “inte helt levande”.
10. Ändra i veterinarens formulär till “Denna häst är inte död”.
11. Låt externa entreprenörer rida den döda hästen.
12. Spänn for fler döda hästar för att öka hastigheten.
13. Donera den döda hästen till en välgörenhetsorganisation. Kvitta sen inköpspriset mot en ny investering.
14. Öka anslagen for att höja hästens prestanda.
15. Undersök om lättare ryttare skulle öka produktiviteten.
16. Köp en tilläggsprodukt som får döda hästar att springa fortare.
17. Förklara att döda hästar har lägre rörliga kostnader och darför är effektivare.
18. Bilda en grupp for kvalitetsanalys i syfte att hitta lönsamma användningar för döda hästar.

Barnsäkrat

Puff är för uppfinningsrik för sitt eget bästa. Eller är det för vårt bästa? Nu slipper vi iaf oroa oss för att hon ska trilla ner från bordet.

Ny favvo

Hittade via ett antal slumpartade, osammanhängande, uttråkade, klickningar hos Ketchupmamman.
Och som jag skrattade.
T ex till inlägget om Lyckad lördag.

Fö åker jag hem ikväll. Längtar ihjäl mig efter att få snusa på tre nackar och pussa på sex sovvarma fötter. Och, förhoppningsvis, på en vaken make!

Tjänstereser

När jag berättar att jag reser i tjänsten får jag höra "va, har du varit i HongKong/Buenos Aires/Houston/... i tjänsten? Vilket toppenjobb!".
Bullshit, I tell you.

Packar för (ännu) en resa. Tre dagar denna gång.
Åker innan barnen vaknat, kommer hem efter att de somnat.
Skit är vad det är.

Ja, jag flyger business. Ja, jag äter på bra restauranger. Ja, jag sover i sköna hotellsängar och äter hotellfrukost. Ja, jag sitter i möten med kostymer och fattar beslut.

MEN JAG ÄR BORTA FRÅN ALLT SOM ÄR VIKTIGT PÅ RIKTIGT!

Att störa sig...

Dagens bekännelse: jag är ett störo.
Inte som i "jag är störig" (hoppas jag...), mer som i "jag stör mig på". Språkpolisen inom mig är till exempel alltid i tjänst. Särskilt hötter jag med batongen åt minsta ju-ju och gastar "det heter ju-desto!."


Har gjort ett par inlägg på temat tidigare, och nu vaknade störot till liv igen tack vare Storken. Så, inspirerad av henne, och kommentarerna, kommer här dagens stör:

*blinkersanalfabeter: nej, andrahandsvärdet på din bil går inte ner för att du inte använder blinkers. däremot kan såväl din fysiska hälsa som dina medtrafikanters blodtryck och bensinförbrukning förbättras om du är lite tydligare med dina intentioner.


*patetgubbraggare: nej, en grupp tjejer på krogen sitter inte och väääääääääntar på dina putslustiga och patetiska små raggningsförsök. Vi roar oss på egen hand, thank you very much. Bli inte provocerad och försök än mer, ta bara ett nej för vad det är.

Fyller på listan så småningom, nu måste jag tydligen jobba.

Kommentarskommentar

Flera har undrat: varför Kapybaran? Nu senast Kaffeflickan.
Vad kan jag säga? De har alltid legat i topp på min djur-jag-gillar-lista. Makens nos har inget med mitt bloggnamn att göra *skratt*

I övrigt hänvisar jag till ett inlägg hos Översättarhelena för länge se'n. Med wikilänk och allt. Man tackar.
Kapybaror är fina djur.

Och när jag ändå kommenterar kommentarer:
Meilita -det borde broderas på en bonad och hängas upp på väggen! Tack!
Ribbolita -you ain't seen nothing yet :-)
Fraidi -eller hur?!

Tävlingsmänniska!

Nu jäklar, nu kör vi:

1. Jag är med och tävlar om fina barnprodukter hos En Mölnbobos Liv, tävlingen sponsras av den nyöppnade webshoppen detbästavihar. Tävlingen avslutas 30 september kl 23.59. Var med ni också.

2. Jag är också med och tävlar hos En Mölnbobos Liv om ett smycke från Pärlsmycken . Tävlingen avslutas 30 september.

Kanske blir det något till smågrisarna, kanske till mig.
Nu drar jag på tjänsteresa, det suger. Jag vill vara hemma med snornosarna.

Mail från maken

Subject: Nu är dom

Message text:
- för snabba
- för långa
- för påhittiga
- för många

Jag har vikt tvätten nu på förmiddagen. Under den tiden har dom:
- vält ut ALLA leksaker ur korgen
- och fördelat på HELA undervåningen
- vält ut ALLA Storsötans kritor och pennor och tagit av ALLA hattar från pennorna
- lagt ner en BH och två byxor i toan
- dragit ner säkert 1000 lappar från kylskåpet
- medan jag lagt in kläder på översta hyllan i skåpet dragit ut allt från understa hyllan i skåpet
- misshandlat varandra (Piff har dragit Puff i håret och Puff har slagit Piff i huvudet med en hammare)
- flyttat runt 2 köksstolar (hurra inte alla) så köksmattan ligger borta vid spisen

Det är helt omöjligt att ligga på plus här hemma - allt man städar undan kommer tillbaka dubbelt upp!
/Maken
-med lite humor men mycket frustration

Om föräldraskapet

Bland det vackraste och mest gripande jag läst om föräldraskapet.

"...vi tvingades fundera över varför vi över huvudtaget vill ha barn. Vad är själva kärnan i föräldraskapet?..." "...Och som så ofta när det gäller de riktigt stora frågorna är svaret så enkelt att man lätt missar det: Den kärlek man ger sina barn och som man får tillbaka. Den slår allt..."

Läs Helenas och Jörgens artikel i sin helhet.

Sweet dreams

Imorse vaknade jag med en oerhört behaglig känsla i kroppen och insåg att jag drömt att jag, Piff och Puff var hemma hos min farmor och farfar. Otroligt levande dröm med tydliga bilder; vi var i deras lägenhet, jag sov med tjejerna i bäddsoffan i mitt rum, farmor bar på Puff, farfar bar på Piff och vi hade det bara avslappnat och bra ihop.

Mot bakgrund av farmor och farfar var en oerhört viktig del av min barndom och att jag verkligen sörjt att de aldrig fick träffa mina barn, ja farfar fick ju inte ens träffa maken, så kändes den här drömmen nästan helande i sin värme och tydlighet.

New age-flummigt, kanske, men jag har varit på bra humör hela dagen.

Mina finaste

Visningen över för denna gång. Tack för fina ord om mina små -det värmer i mammahjärtat!

Jag kan inte hålla mig. Här kommer ett par av bilderna. Rent objektivt så är mina barn världens finaste. Det bara är så.

Om nu någon IRL-kompis via dessa bilder listar ut vem jag är ber jag ödmjukast att du inte låtsas om det.

Hjälp hjälparna!

Jag länkar till Uppdrag Barn och därför får World Childhood Foundation 20:- att hjälpa utsatta barn med.
Gör det du också! Mer info hittar du här.

Skenet bedrar

Fotosession hos finfotograf i helgen. Svettiga 90 minuter, I tell you.
Önskemålet var bilder på Piff, på Puff, på alla barnen och på hela familjen.
Låter ju som en smal sak.

Om man inte begåvats med kvicksilvriga envisegrisar. Vilket vi då har.
Ett enda långt lockande - pockande - tramsande -ramsande .
Där och då kändes det som om det inte var värt det. För fem öre. Svettiga stirriga vuxna, gnälliga barn och allmänt kaos -ska det vara något att ge bort i julklapp?

Så kommer kontaktkartorna.
Med ljuva barn och snygga föräldrar. Allt andas harmoni, kärlek och gladlynt bus.

Hur är det möjligt?

Umgås med tanken på att bjuda på en bild här.
Återkommer.

Flyg och far

I helgen var jag på bröllopskalas i utrikesland. Vackert, annorlunda och spännande.
Hemma två dagar, nu i Bryssel på tjänsteresa. Intressant och givande.
Härifrån flyger jag till Skaune och möter upp familjen för rekningshelg. Spännande och pirrigt.
Nästa helg kommer finemangfina vännerna upp för tjejträff och övernattning. Kuligt och mysigt.
Helgen efter det åker maken på belöningsresa med jobbet. Välbehövligt för honom och tankning för mig och barnen.

...Men se'n säger jag S T O P P ! ! !
Vill inte ha en minut till bokad. Oavsett hur mysiga, spännande, roliga eller galna saker det rör sig om. Pallar inte.

Vill vakna hemma en lördag och baravara. Inte packa väska. Inte planera middagsgästfix. Inteinteinte.
Vill bara äta frukost, lägga mig raklång på golvet och bli piff&puffklättrad på, busa med storsötan, hångla med maken och kanskekanskeeventuellt komma ur pyjamasen framåt eftermiddagen.

Sådetså.

Fö hejar jag på Anna. Och mysryser åt K & S.

Tävlar!

Mamamekko har en tävling där man kan vinna en finfin lampa.
Klart jag är med!

Det ska böjas i tid...

Ibland älskar jag min man mer än vanligt. Idag är en sådan dag.

Storsötan frågade en kvinna (40+) om hon inte hade några barn. Kvinnan svarade att hon inte hade det.

Lite senare hör jag maken förklara för Storsötan att "ibland är det svårt för människor att få barn i magen, då kan de vara ledsna för det. Jätteledsna. Därför ska man inte fråga om de inte har barn.". För Storsötan var det ingen big deal, men för mig var det det.

Kärlek och smärta

Har tagit mig igenom min vanliga bloggroll och dessutom besökt ett par nya. Många av de bloggar jag besöker är längtabarn-relaterade.

Det får mig att reflektera över vår resa, våra erfarenheter och, inte minst, våra barn. Storsötan, som till slut kom alldeles spontant. Piff&Puff, som krävde en IVF.

Och på något sätt är de inte alls förknippade med hela eländestiden. De är bara kärlek.
En del av mig kommer nog alltid identifiera mig med barnlöshet, även om den delen (faktiskt) krympt med tiden. Men mina barn står vid sidan om det.

Märkligt. Tiden när jag längtade mig sjuk efter dem gjorde så ont. Nu är kärleken så stor, så total, att den gör ont.
Två så helt olika sidor av samma känsla.

First rule of....

First rule of twin club: if children are happy, don't change anything

Second rule of twin club: if children are happy, don't change anything

Third rule of twin club: if children are happy, don't change anything


-När ska man lära sig att inte störa nöjda barn?

Dagens Storsöta

För att blanda upp de stora funderingarna med något mer lättsamt bjuder jag på följande dialog som utspelade sig mellan Storsötan och maken:

Storsötan leker med en barbie vars klänning är något för liten.
Maken: Vem är det där?
Störsötan: Askungen
M: Varför visar hon brösten?
S: Det gör hon inte. Hon bara luftar dem!

Stora funderingar, del 2

Tack för input -både plus och minus.
Vi funderar vidare.
Inget är bestämt men inget är heller avskrivet än.

Eller så tjackar vi helt enkelt det här och se'n skulle allt troligen ordna sig :)

Stora funderingar.

Ok, så här är det. Vi funderar på att flytta.
Till Skaune.

Vän av ordning kanske undrar varför.
Jo, för att varje år när vi är där undrar vi "varför bor vi inte i den här trakten?". Alla andra år stannar det där, men i år är det något mer. Mycket mer.
Vi pratar om vad vi vill med livet, familjen, hela faderullan och vi tror att vi har möjlighet att få det där.
Vi tror att en flytt till en mindre stad kan ge oss den minskade vardagsradie vi söker. Mindre tid till pendling, handling, lämning, hämtning och mer tid till familjen. Det lockar oerhört.
Å andra sidan, det är här vi har våra familjer, våra vänner. Vi tappar 95% av vårt sociala nät, vår trygghet, vår back-up.
Å första sidan, vi har en del vänner i trakten vi funderar på och ingen av oss är socialt obegåvad. Vi kommer dessutom rätt in i dagislivet och det ger ju oundvikligen nya kontakter.
Å andra sidan igen, det kommer dröja innan de nya vännerna finns där så självklart som nuvarande.
Å ena sidan.
Å andra sidan.
Åååååååååååååååååångest. Vilket jäkla beslut.... det lockar som tusan. Men är det på riktigt, eller bara en magiskt skimrande illusion? Och hur får vi veta det utan att prova? Kommer de potentiella fördelarna överväga de påtagliga nackdelarna?

Se'n är det ju den lillalillalilla detaljen: jag har ju för tusan inget jobb där!
Ska vi då vänta in att jag får jobb och se'n ordna för maken? Eller go rock'n'roll och sticka så fort maken får jobb och jag tar föräldraledigt och söker jobb?
Eller?

Hjälp.
Ni som flyttat långt, dela med er av era erfarenheter. Och gör det nu!

PS det här är so far funderingar strictly mellan mig och maken. Så pls håll det för er själva, ni som vet vem jag är IRL.

Stor nu

Puff är en bestämd ung dam.
Hittills har hon och syrran utfordrats med matbitar som vi lagt direkt på bordet framför dem fvb magen via kladdiga små tassar (hallå, bli matade med sked blir ju bara bebisar!).

Men nu krävs bestick.
Men tro inte att det går bra med färgglada, greppvänliga, barnbestick i plast. Nehej, vuxenbestick ska det vara. Får hon inte det pekar hon med hela handen och piper som en svulten fågelunge. Om och om igen. Högre och högre. Tills gaffeln kommer.
Envetna sötsnut.

Min nya kompis

som jag ägnar alldeles för lite tid åt. Men hur får man tiden att räcka till?

Vi har världens skönaste semesterflow, men den egna tiden lyser med sin frånvaro. Inga spellistor blir gjorda, inga blogginlägg nedskrivna, inga jobb blir sökta (ett eget blogginlägg bara det)....

Men å andra sidan pussas vi med barnen, målar lekstuga, hånglar friskt, bygger plank, dricker vin, badar, leker med barnen, träffar vänner och har det alldeles, alldeles uuuuuuuunderbart.

Bilden har jag lånat från http://www.letsgodigital.org/en/index.html

Moahahah....

Så djurvän jag är, kan jag inte neka till att jag kände en viss grym glädje över att se att en av våra 3578 getingar landa i min färgpyts idag och gå under i det tonade vita havet.

Vad är de bra för, de där getingarna? Fästingarna? Myggen?
För min del fick de gärna flytta till månens baksida.

Ja må jag leva!

Hurra för mig idag :)

Firar i gassande sol, med glass, bad, söta kryllande barn, uppvaktande make och hitrest syster.
Life is good.

Uppdaterad 2008-07-29: Tusen tack, rara ni, för fina grattis! Kärlek!

Smitthärdar

Avslöjade! Såväl maken som Puff hade streptokocker.
Nu ska väl fortsatta sjukdomar vara utrotade iom massiv antibiotikabehandling av familjen Kapybara.

Och tacksamma läkemedelstillverkare som vill belöna storkunder kan kontakta undertecknad för kontonummer...

Ynk. Igen.

Vaknade med halsfluss på midsommarafton.
Pallrade mig upp och gjorde en krans åt Storsötan, men i övrigt flöt jag i någon form av "snartkickarpencillinetinochdåpiggarjagpåmig"-dvala.

Tog sista pencillinet i måndags morse.

Inatt vaknade jag med tjock hals. In på vårdcentralen, få recept och tillbaka till sängen.
Fy fan.

Men jag klarar mig 1 minut och 23 sek i rymden... alltid nå't!

24 ynka timmar

Tänk så mycket som kan förändras på ynka 24 timmar.

Lördag 18.30 satt jag på bussen och skissade på ett deppinlägg. Ett inlägg om trötthet, stingslighet, tidsbrist, småtjafs och allmän leda. Om hur jag saknade såväl kvantitets- som kvalitetstid med maken. Jag var inte alls på humör för kvällens konsert och ville mest krypa in under en sten och gömma mig.

Söndag 18.30 åt jag middag på solig altan med maken och N J Ö T av livet. Hade jag skrivit ett inlägg då hade det handlat om en härlig, solig dag, trots alldeles för lite sömn. Härliga konsertminnen*, slottsfika, vilt hångel och trädgårdsfix.

Lite tid utan måsten, lite hud mot hud, lite sol. Det behövs inte mycket mer.
Men det får inte gå för långt mellan gångerna.

*Thåström är GUD.

Tänker rätt ofta på

alla fantastiska tjejer som var med på Bloggträffen.
Vilka hjältinnor ni är. Allihop.
Och vad jag gillade att hänga med er.

Och vad extra nära era öden är mitt hjärta sedan dess.
Hur jag önskar att jag, likt en god fé, kunde uppfylla alla era önskningar.
Sol och kärlek till er.

PS. och ja, lunchgänget, jag är övertygad om att jag hade gillat er också IRL. Så ni räknas in i ovanstående!

På listan över

regskyltar jag inte vill ha:
PMS

På en blodröd bil, dessutom.

Mamma Mu

Häromdagen såg jag en ko med diande kalv. Kalven åt en stund, släppte taget och tittade sig omkring, tog en slurk igen, tittade runt, slurkade osv. Mamma Mu stod tålmodigt kvar, restaurangen var sas öppen för drive-through.

Jag ammar Piff & Puff morgon och kväll. Och ta mig sjutton om jag inte känner ett visst släkstskap med Mamma Mu. En av dem* brukar docka in och ligga still, lugnt klunkande. Den andra tar ett par tag, kryper runt i soffan, kommer tillbaka, snuttar stående på alla fyra, ställer sig upp, kommer tillbaka och snuttar.
Och där sitter jag, som ett annat däggdjur.

Men som den ko jag är, tar jag det med ro.
Mu.

*vanligen ärPuff morgontrött och Piff tar eftermiddagssiesta.

Going home!

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!
Nu åker jag hem!
Och nåde den som andas något om förseningar.
Imorgon ska jag fredagsmysa med storsötan, för det har jag lovat henne.

Navelsträng

Sms från maken: "storsötan har 38,3 och på uppåtgående".
Hade jag varit hemma hade jag stoppat om henne och tyckt synd om henne. Men varit ganska lugn, för 38 är inte mycket feber och eftersom hon inte har andra symptom kan hon mycket väl vara pigg imorgon.

Men nu är jag inte hemma. Nu är jag på andra sidan Atlanten.
Och då får jag ont i navelsträngen*, tårar i ögonen och vill ringa hem var 5:e minut. Eller helst teleportera hem mig omedelbart.
Mitt barn är sjukt och jag vill hem!
NU.

* att de klipper av en slemmig sträng vid förlossningen betyder ingenting. Navelsträngen sitter hårt fast (iaf i mammaänden) för resten av livet. Sådetså.

Loungelåg

På väg till USA nu.
Eller snarare, på väg att bli på väg.

För det är fel på planet, så vi är 6 timmar försenade.
De sex timmarna önskar jag att jag kunde fått hemma. Då hade jag kunnat lämna storstötan på dagis, leka med piff&puff, kramas med maken.

Men istället sitter jag och dricker kaffe i loungen på Arlanda.
Och leds ihjäl.

Fan, vad det är synd om mig.
För inte nog med att jag är borta från barnen, den här förseningen äter upp mitt shoppingfönster. Och det, mina vänner, är allvarligt.

Kapybarans näringslära

Min middag: två kanelbullar, en maryland cookie och en mojito.

Sug på den, KF!

Den tunna tunna huden

För ett år sedan vankade jag i korridorerna på SÖS. Väntade på droppet. Och ploppet.
Undrade vilka de var, de där två som stökade därinne.

Nu vet jag. Det var Piff och Puff. Lika, men ändå olika.

Ikväll förbereder vi deras ettårsdag. Just nu sitter jag och fyller vår digitala fotoram med bilder från deras första år. Det innebär bläddrande i alla mappar med bilder. Alla mappar med minnen.
Och tårarna bara rinner.

Mina fina barn. Mina oändligt efterlängtade, andlöst älskade. Tre så fantastiska varelser.
Vad är det med kärleken till barnen som gör att huden blir så tunn? I kärleken till dem förlorar jag murarna. Jag har ingen distans. Allt går rakt in, långt in.
Det som är bra och lyckligt är genomljuvligt och bubblande. Det som är tungt eller ledsamt blir förlamande tryck över bröstet.
Inga gråtoner.
Bara svart och vitt.
Och bultande varmröd kärlek.

För er tar jag ner månen, stannar jorden och går genom eld och vatten.
Utan att tveka.

Rörd

På mitt köksbord ligger ett paket till två av mina favoritmänniskor som ska öppnas imorgon på deras ettårsdag.

Det är långt ifrån det enda paket de kommer att få. Det är heller inte det största.
Men det är troligen det finaste.

För det kommer ifrån en oändligt fantastisk människa. En bloggvän - en finvän - en alldeles, alldeles underbar person.
Tack söta fina du. Jag saknar ord.

Trafiklogik?

Vad är det som får folk att tro att de löper mindre risk att bli påkörda om de stirrar stint ner i backen när de går över gatan?
Ni vet precis vad jag menar, eller hur?!
Det står en person på ett övergångsställe, han (jo, oftast) ser sig om, konstaterar att det är lite tight att hinna över -men istället för att stå kvar och vänta, vesslar över med raska steg, höjda axlar och blicken ner i gatstenen.

Where is the logic?
Är man osårbar bara för att man inte tar ögonkontakt?
Blir man osynlig?
Eller blir det helt enkelt "inte mitt fel, för jag såg inte bilen som var 20 cm från övergångsstället"?

Jag begriper inte.

Tröstplanering

Inom kort åker jag till det stora landet i väster.
Borta från familjen måndag till fredag.
Gaaaah.

Finner en aning tröst i att hotellet ligger vägg i vägg med en überschysst mall.
Gissa om jag kommer att tröstshoppa varje ledig stund.
Men det gäller att planera raiderna... Vilka affärer skulle ni prioritera?

Bloggtorka

OK att det var ett tag se'n -men en månad? Seriously.

Vad var det egentligen som hände? Någon slags utvecklingskris där allt skulle bytas ut på en gång, tror jag. Jobbandet var fortfarande nytt, för mig såväl som för resten av familjen. Och om inte den omställningen var nog, började maken hemnet-knarka och lobbade för flytt. Och som lök på laxen blev jag kontaktad av huvudjägare för nya jobb.
*pssssssssssssssssssssssssssssssssst* lät det när min hjärna smälte och rann ut genom öronen i protest mot informationsöverflödet.

Jag har följt er alla, särskilt mina längtansland-vänner, men knappt kunnat formulera ord till stöd, än mindre allmänna inlägg om stort och smått. Det har accentuerats av en gnagande känsla av att inte "höra hemma" i barnlösas klubb längre. Jag har ju de ljuvliga knytten jag längtat efter, och jämfört med många av er, har jag haft en tämligen enkel resa genom längtansland.

Kopplat till allt detta har jag funderat mycket på vad jag ska skriva om här. Det var från början en längta barn-blogg. Se'n blev det en vänta barn-blogg och till slut en mamma-blogg, om än uppblandat med allt möjligt krafs som passerat mitt huvud. Och vad är det egentligen jag vill få fram?

Nu har iaf lusten till orden återvänt. Det måste vara ett bra första steg?

Blir så nyfiken...

Före mig i kön på Willy's stod en dam med åtta paket marsánsås. Storpack, 25 portioner i varje paket. Inget annat i korgen.
Efter mig stod en dam med en tämligen vanlig röra i vagnen. Väl framme i kassan sträckte hon sig mot stället med Lypsyl. Fem dubbelpack åkte ner i vagnen.

Seriöst.
Vad ska man med 200 portioner marsánsås tll?
Eller för den delen, 10 Lypsyl?

Vill jag egentligen veta?

Dagens Storsöta

Bakgrund: Maken stör sig oerhört på att vänsterhänta jag a) brer med fel sida av smörkniven och b) emellanåt lämnar lite smör på (fel sida av) smörkniven.
Vid frukostbordet utspelade sig följande dialog...

Maken (lätt irriterad över smörknivsbesudling): Men ååååh
Storsötan: Vad är det?
M: Inget. Jag får lära mig leva med det.
S: Med vaddå? Kärleken eller?

Inte ens morgontrötta föräldrar kan fortsätta surmuttergrumsa efter den kommentaren!

Sjung om studentens lycklga da'r...

Vi har blockat tämligen friskt senaste veckorna; hyllor, avlastningsbord, tavlor och bebisprylar -allt har lagts ut och mycket har sålts.

Vilket resulterat i en duktig sedelbunt. Som fick bo i räkningslådan. Tills maken för två veckor sedan tyckte att det kändes osäkert och flyttade den.

Vart? Ingen aning.

Senaste veckan, sedan vi kom på att maken flyttat bunten, har vi letat som besatta. Inte nog med att vi letat på logiska ställen, nej, vi har dammsugarsökt i köksskåp, bakom böckerna i bokhyllan, bland storsötans prylar... Men inga pengar.

Vilket hade känts surt vilken månad som helst, men just den här så svider det satan eftersom vi lever på makens fk-pengar. Min frånvaro dras nämligen i efterhand, så jag fick 0,08 kr i lön i fredags*.

Men.

Idag fick maken plötsligt maken en uppenbarelse värdig Professor Balthazar, rusade ut i biblioteket, lyfte på våra studentmössor -och kom ut med sedelbunten!

Hurra! Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen! Barnen slipper svälta!

*är detta månne ett senkommet straff för att jag hade mage att skriva det här?

Avd Underliga komplimanger

"Du har väldigt snygga lymfkörtlar" säger ultraljudsläkaren till mig där jag ligger på britsen*

För ett par år sedan fick jag höra att jag har väldigt fina örongångar och vackra trumhinnor av min öronläkare.

Jag, eller iaf delar av min kropp, är tydligen mycket tilltalande för läkare. Kan vara bra att veta om jag behöver boostning av självförtroendet någon gång.

* jag deltar i en studie kring bröstcancer och gör därför ultraljudsundersökningar av brösten samt mammografi varje år.

Varför ska man ha tvillingar?

För att ibland så sitter de i varsin barnstol, drar i varandras haklappar, matar varandra med ris och skrattar så det kluckar i hela ungarna.
Och ibland så krypjagar de varandra runt matsalsbordet och skrattskriker så det ekar i huset.
Och ytterligare ibland har du en som biter dig i vänster axel och en som tuggar på den högra.

Därför ska man ha tvillingar.

Tänd ett ljus

"Måndagen den 14 april kl 21 tänder vi ett ljus i våra fönster för Engla och hennes familj, skicka det här vidare så att många fönster får lysa för Engla"

Har en stor tung klump i bröstet vid tanken på Engla, hur fan kan det få ske? När man gör allting rätt: vet var barnet befinner sig, har telefonkontakt och vet att hon strax bör vara hemma... och ändå kan det gå så överjävla fel. Vad är konsekvensen? Att man aldrig, aldrig kan släppa dem utom synhåll?
Jag vill inte att världen där mina flickor växer upp ska vara så'n.

Jag tänder ett ljus ikväll, för Engla och för alla andra familjer som saknar ett barn.

Närvaro

Hos Åsa fann jag häromdagen de kloka orden "Livet mäts inte i sekunder utan i ögonblick som tar andan ur en" åtföljda av frågan "Vilka ögonblick tar andan ur er?"

Min första tanke var: barnen. De skapar "tappa andan-ögonblick" gång på gång. När de skrattar, när de sover, när de leker med varandra -bara att de finns får mitt hjärta att slå tacksamma extraslag och svälla så i bröstet att luften inte får plats.

Men min andra tanke var: utöver barnen då? Vilka ögonblick tar andan ur mig?
Och vidare: vilka ögonblick tillåter jag mig att vara så närvarande i att de får möjlighet att ta andan ur mig?
I allt fnattande och hattande, och för all del, skrattande, är det lätt att tappa närvaron. Och utan närvaro kommer jag inte ha vett att låta ögonblicken ta andan ur mig.
Jag har så lätt att i tanken vara någon annanstans; tänka tre steg längre fram, kombinera flera aktiviteter samtidigt och vara planerande och effektiv i största allmänhet. Jag ska bli bättre på att tagga ner det där. Jag ska stanna upp. Känna in. Vara.
Låta ögonblicken skölja över mig och ta andan ur mig.

Det blir bra.

Idag stör jag mig på, del 237

*att kvällstidningarna alltid ska basunera ut "så dog XX" alt "XXs sista timmar" när någon kändis avlidit. Varför skulle det vara intressant? Glömmer man inte (som vanligt) att det faktiskt är en människa som är död? En människa som sörjs? Respekt, anyone?

*att storleken på storlekar skiljer sig mellan olika plagg. OK om det fanns någon logik, någon konsekvens, som att Top Shops 38:or alltid var mindre än Zaras, men när 38:or inom samma märke skiljer sig i storlek, då har det gått för långt! Hallå, StorleksOmbudsmannen?

*folk som inte har med sig jämna pengar när de kommer hem till mig för att köpa en blockad möbel. Komma 45 min för sent, vifta med en femhundring och förvänta sig växel (priset satt till 250). Stanna på macken och knäcka sedeln? Idé?

*att jag är en så'n jädra velpotta map amningen. Hur svårt ska det vara att fatta ett aktivt beslut? Sluta eller fortsätta. Inte svårare än så.

*att jag inte har godis hemma.

Lycklig dag

Idag har jag energi till max. Jag önskar jag kunde buteljera och dela ut till andra som behöver.

Energikälla 1: Underbar shoppingdag på sta'n. Fick tag på allt och lite till. Jobbkläder, klänning till vännens storkalas och en update till sminklådan. Jo, man kan shoppa sig lycklig.
Energikälla 2: Lunchdate med godingvän. Jo, man kan äta sig lycklig.
Energikälla 2: Upptäckte att 7-elva har Ben&Jerry's som skopglas. Heaven. Jo, man kan glassa sig lycklig.
Energikälla 4: Kom hem med ömma fötter och fulla kassar och möttes av en Puff som kom krypande från köket, en Storsöta som kom galopperande från vardagsrummet och en Piff som kom krypande från badrummet*. På mindre än en sekund satt jag på golvet, omringad av skrattande ungar.
Man kan, utan några som helst ansträngningar, gosa sig lycklig.

*nej, jag vill inte veta vad hon gjorde därinne.

Ska vi byta grejor med varann?

Känns det som om hela vårt hus, komplett med inventarier, sjunger för full hals.
TV-rummet blev prinsessrum åt Storsötan, TV:n kom ut i vardagsrummet, matsalsbordet flyttade från vardagsrummet in i biblioteket när leksakerna försvann därifrån. Allt detta sedan vi kom hem från resan.
Idag har nästan varenda taklampa bytt plats.
Härnäst blir Storsötans gamla rum föräldrasovrum, förrådet en walk-in closet och föräldraochbebissovrummet renodlat Piff&Puff-rum.

Jodå, på stranden i Thailand lovade vi varandra dyrt och heligt att försöka behålla semestertempot. Hmm...

Nu slutbloggat, för nu ska de saker som inte funnit en ny plats blockas.

Ömsom sorg, ömsom Lassie

Disclaimer: detta inlägg har enbart relevans för hockeyidioter som moi.

Sorg: Jävla Linköping. Ses nästa säsong, vargvännerna!

Lassie: vår nya TV levererades idag. Av Ulf Rådbjär*! Vi måste nog spara kartongen för alltid, den har vidrörts av en legend. Fast lite konstigt var det att inse att han är en vanlig människa, med ett vanligt jobb.

*på hans namnbricka stavades namnet med ä, alltså stavar jag så.

Måste boosta

En vecka kvar.
En vecka.

Tillbaka till jobbet. In på nya tjänsten. Och jag börjar få lite fjärilar i magen.
Måste bibehålla känslan av att jag är bra.

Ska boosta lite på ytan genom en hård shoppingräd i veckan som kommer. För visst är det lättare att känna sig kompetent när garderoben är fylld med nyköpta businesskläder? Image is everything, som bekant.

Insidan boostades häromdagen när jag blev uppringd av en headhunter. Faktiskt tredje huvudjägaren på ett år. Tackade nej till de två första (höggravid när ettan ringde och nyförlöst vid tvåan), men nu är det dags att hoppa på tåget.
Vet inte vad som kommer ur det, men känner att jag vill göra mig synlig och kolla mitt marknadsväde.
För jag är ju bra.

Back in business!

Åter i Sverige sedan imorse.
Omtumlade kom vi ut från Arlanda och såg: snö! Ur munnarna kom rök och luften kändes sval långt ner i lungorna. Ytterst märkligt.

Vi har haft det genomljuvligt och upplevt så mycket. Småttorna har gjort enorma framsteg och jag kommer alltid, alltid vara tacksam för alla minnen de här veckorna placerat i mitt hjärta.

Jag har inte haft möjlighet att följa era öden och äventyr de här veckorna, men jag har förstått att det har hänt mycket, både gott och ont. Ska sätta mig in i era historier så snart jag hinner. Vill vara uppdaterad och kunna ge stöd där så behövs eller bara heja på och bekräfta.

Och jo, jag tror bestämt jag kommer på bloggträffen!

Jag har traffat Fertilitetsprinsessan

Vi ar i paradiset! Ville bara saga det....
Thailand ar allt vi kunnat dromma om och lite till. Sol, salta dopp, god mat och plenty familjetid.

Haromdagen besokte vi Phra Nang Cave Beach och dar, i grottan, finns ett altare till Fertilitetsprinsessans ara. Jag tog ett rejalt snack med henne och kravde att hon skarper sig.

Skamt asido, med vart bagage var det oerhort kansloladdat att sta dar och se alla offergavor som forhoppningsfulla lamnat. Visst log jag at hogarna med fallossymboler, men de sma leksakerna knep i hjartat. Tankte pa alla mina systrar i trasketoch hoppas, hoppas...

Resfeber

Gah.

Jag har tråkigt

Kan någon vara solidarisk och skriva ett nytt inlägg, tack?!
:-)

Tvillingar?

Olika som blåbär och lingon är de, Piff och Puff.

Piff sitter på rumpan och bankar med allt hon får sina knubbiga händer på. Hoppar fram på rumpan, dansar när musiken kommer på och snackar långa långa haranger. Gapar som en fågelholk när det finns mat på en sked nära henne. Har det mest spjuveraktiga leende en unge kan ha, komplett med en spetsig liten tunga.

Puff har en hel värld att upptäcka. Lägger sig, sätter sig, ålar, halvkryper och vesslar runt. Sträcker sig, klättrar, drar sig upp på knä och undersöker, spejar, spanar. Äter emellanåt, men kniper lika gärna ihop munnen och skjuter ut underläppen. Ler störst i världen, med enorma glada ögon.

Olika. Men lika söta, fina och absolut ljuvligast i världen. Var och en på sitt sätt.
Kärlek.

Last woman standing

Jahapp. Storsötan däckade först. I flera omgångar. Förra helgen hade Piff en febersläng. Maken har kört influensaracet hela veckan och idag tyckte Puff att det var dags för henne att ta en liten febervända.

När däckar jag? Sista hektiska packardagen? På planet? Influensar bort hela första veckan?

Eller så står jag emot grupptrycket och håller mig frisk som en nötkärna.

PS idag fick jag lite revansch. Mysig dag på sta'n med min tjejliga och nice middag med maken på kvällen. Hånglandet får dock vänta tills han kan andas genom näsan igen ;-)

Misär

Så här trodde jag att den 1a februari 2008 skulle vara:
Hämtar Storsötan tidigt, låter henne säga hejdå till alla dagiskompisar inför resan. Går hem och förbereder fredagsdrink, mys och finmiddag.
Maken kommer hem, vi smäller en flaska bubbel för att fira att vår gemensamma föräldraledighet inleds.
Alla barnen sövs varefter maken och jag äter gott, dricker vin* och pratar, mixar låtlistor och hånglar framför kaminen.
Jag känner mig tillfreds med att ha gjort en massa roliga saker med Piff & Puff under sista veckan ensam med dem.

Så här blev den 1a februari 2008:
Storsötan hemma från dagis. De senaste två veckorna har hon gått tre dagar. Efter alla sjukor törs vi inte släppa dit henne att dra hem ytterligare nå't skit lagom tills vi ska resa. Hon är frisk, uttråkad och bedrövlig i humöret.
Piff & Puff är uttråkade de med av att bara vara hemma, och bacillskräckig som jag nu är, törs jag inte ta med dem någonstans.
Maken är fortfarande heldäckad i influensa. Ligger och ynkar i TVrummet, kommer ut ibland och ryar om Ipren, Noskapin och andra droger.
Barnen somnar iaf planenligt till slut, jag åker till indiern för att hämta hem mat, men väl hemma igen har maken somnat.
Jag känner mig astrött efter en vecka med i princip 24-7ansvar för hem och barn och sorgsen för att jag inte fått rånjuta av småljuvlona som jag önskat.

Nu sitter jag ensam och proppmätt och tycker förbaskat synd om mig själv. Det suger att vara sjuk, men fan vet om det inte ibland suger än mer att vara den som är frisk.
Men vinet var gott.

*har slutat nattamma = jag tar mig ett glas vin till middag emellanåt. Ljuvligt. Något att glädjas över i all misär.

Insikter och utsikter II

Iaf, mellan Florence Nightingale-uppdragen, har jag hunnit tänka en del.
Om Insikt No1 var att jag måste våga bygga min trovärdighet på seriositet, så är Insikt No2 att Good Enough faktiskt är just, Good Enough.

Jag har så jädra hög ambitionsnivå, så stark önskan att leverera det perfekta resultatet, att jag blir förlamad. När jag inser att jag inte har tiden som krävs för att grotta ner mig till 110% i ett uppdrag, hitta den optimala, ultimata, lösningen och metodiskt arbeta mig dit, för att slutligen leverera ett komplett paket snyggt inslaget och med konstnärligt krullade snören -ja, då blir jag alldeles inkapabel att leverera något öht. Lätt överdrivet, men ni hajjar.

Det sunda alternativet vore ju att analysera situationen (jepp, där kom användandet av den analytiska förmågan som ett brev på posten), konstatera att "det här är rimligt att leverera under rådande omständigheter" och sedan köra på det. Så, as of now, är det vad jag strävar efter.

Och, förstås, att utveckla förmågan att sålla bland de tusen och en andra bollar som kastas in längs vägen.
P r i o r i t e r a, kallas det. Det ska jag också lära mig. Inklusive användandet av det magiska lilla ordet "nej". För, NEJ, alla bollar som slängs på mig är inte mina att ta. Punkt.

Bacillbazooka efterlyses

*varning för onyanserat språk*
Jag är så förb-t trött på alla baciller som hemsöker Kapybarafamiljen! Sedan en vecka har det konstant varit en eller flera däckade i magåkommor, feber eller annan j-a ebola.
Än så länge står Puff och jag relativt oanfrätta, men det är väl en tidsfråga.

Enough is enough, liksom.

Min vanliga mamma

Frisören plattångade mina ystra lockar till en slät, glänsande page. Kom hem och svassade runt.

Storsötan: Men var är dina lockar?
Jag: Frisören tog bort dem
S: Kommer de aldrig tillbaka?
J: Jo, när jag tvättar håret nästa gång.
S: Gör det nu! Jag vill ha tillbaka min vanliga mamma.

Insikter och utsikter

Med anledning av feedbacken och nya tjänsten var jag hos en av våra konsulter för en assessmentövning. Fyra och en halv timmes mangling. Tester, övningar och en avslutande lång diskussion. Som alltid känns det bra efter en genomlysning av styrkor/svagheter. Inga chockerande överraskningar, men det är i sin ordning -viss självinsikt ska jag ju ha lyckats införskaffa under mina 35 år.

Ett par nyttiga insikter dock, inför jobbstarten. Och inför livet i stort.
Jag skattar analytisk förmåga oerhört högt, och har länge dragits med dåligt självförtroende på det området. Sluta! Jag har en god analytisk förmåga. Vartenda test jag någonsin gjort visar på det. Alla jag känner nämner det som en av mina styrkor. Och vad gör jag? Jo, fortsätter att vara kvinnlig och lägger huvudet på sned, avslutar med ett leende och ett "tror jag".
Dumskalle.

Jag måste våga bygga min trovärdighet på kompetens och saklighet, inte charm och likeability. Jag är trevlig, jag är rolig -men det är inte anledningen till att jag har det jobb jag har.

Konsulten uttryckte det bra:
"Du har alla resurser, du är en komplett person, men du måste våga agera som en också"

Det är dags att axla ansvaret. På med businessuniformen*, fram med pondusen och, sorry, bort med skämtandet. Om jag vågar ta för mig, vågar vara ny och ställa nödvändiga frågor, vågar vara tydlig och stå upp -då kommer det här bli ett sjuhelsikes spännande jobb.

På ett sätt är jag tacksam, feedbacken jag fick var tuff, men den gavs i en konstruktiv anda. Jag har bemött den, dvs jag tar inte den del som är orättvis, men jag är ödmjuk inför möjligheten att utvecklas som person.

Framtiden ser ljus ut. Om jag bara vågar ta emot den.

*jag ska sluta ha jeans och andra casualkläder ett tag. Tror helt och fullt att det påverkar. Från svart kostym och klackar är det längre till flams än från jeans och boots.

Note to self

Intressant länk om hur man bygger barnens självkänsla.

Å andra sidan

Weather.com-prognosen för Phuket. Som ju är rätt nära. För oss.

Seriöst

nästa enlingsmamma som ynkar om att det är "såååå tufft med en bebis" kommer att få det hett om öronen.

En. Jag säger bara det. EN.
Baggis*.

* Nej, jag menar det självklart inte så hårt. Jag tyckte också det var tufft med en. Jag visste inte bättre ;-)
Men två är en helt annan nivå av kaos och otillräcklighet.

Hur korkad får man bli?

Nattsovet går rätt OK nu. Puff har kört ett långt tokgorm vid 05, men imorse var det lugnare och inte förrän 06. Däremot har dagsovet ballat ur sedan ett par dagar. Skitjobbigt för alla.
Igår var jag på mördarlång och tråkig promenad för att grynen skulle sova sina 1,5 tim mitt på dagen. Tror ni inte de vaknar efter 30 min, när vi med råge passerat point of no turning back? Jo då.

Så idag får jag en lidnersk knäpp och lägger grynen på sidan i vagnen -de sover som små söta grisar! Både fm-sovet och nu mittpådagen-sovet.
Så osmart av mig att inte göra kopplingen, på natten sover de på mage och så tror jag att de ska vilja sova på rygg dagtid?!

Hoppas, hoppas det verkligen är den sista pusselbiten.

På plussidan:

Allt är inte ett töcken av elände. Storsötan sov till 8.30 och vaknade med orden "Mamma! JAg mår toppen!". Har druckit vatten och blåbärssoppa och ätit en tortilla med smör. Känns rätt lugnt. Men vi tar kokt torsk till middag, för säkerhets skull.
Vad är det mer som är snäll mat?

Dessutom fick vi brev från kommunen med besked att Piff&Puff fått plats på storsötans dagis. Så skönt! Dagisplatser här skulle vara värda guld om man kunde sälja dem på tradera!
Fast, tanken på att de där två ligisterna ska börja på dagis får faktiskt inte plats i mitt huvud än. Tur det är 10 månader kvar.

Jeanstävling

Modeakuten.se har just nu en tävling där du Kan vinna ett valfritt par Jeans ur deras sortiment.
Ju fler som tävlar, desto fler par Jeans kommer de tävla ut, så det är bara vi tävlande som sätter gränsen på hur många Jeans det kommer att bli.
Jag är självklart med i tävlingen om ett par Nya Jeans, och det hoppas jag du också är?
Dessa Jeans har de i sitt lager just nu.
Här går du in för att vara med och tävla.
Lycka till!!

O.B.S TÄVLINGEN AVSLUTAS DEN 29 JANUARI KL 19:00

På listan över saker jag inte behöver

återfinns barn som gråter förtvivlat kl 04 och strax spyr ner hela sängen.
Fan.

Missförstå mig rätt, barnet behöver jag för att överleva. Kräksjukan, däremot, kan dra åt pipsvängen.
Och stanna där.

Ett av livets mysterier

Hur kan det komma sig att en Coca-Cola upphälld i glas från en burk smakar så mycket sämre än Coca-Cola upphälld från glasflaska?
Tom om båda är iskalla och hälls upp i isfyllda glas känns skillnaden.
Mystiskt.

Jag är bra

Vid mötet i tisdags levererade chefen en rätt rejäl laddning feedback av det mindre angenäma slaget.
Och ett förslag på ny tjänst att återvända till.
Kluvet som fan. Tjänsten hon föreslår är ny. En som jag drömt om, hoppats på och nu får, men på "fel" grunder.
Jag får inte ansvar för det här oerhört spännande, och för koncernen superviktiga, projektet för att jag är bästlysandestrålande, utan för att hon inte har förtroende för mig i min gamla tjänst.
Hårt uttryckt.

Givetvis skulle jag inte få driva Projektet om hon inte trodde på min kapacitet, för det är ett alldeles för viktigt projekt, men det får ändå den bismaken hos mig.

MEN, jag är så nöjd med mig själv och hur jag hanterat situationen. Jag var cool under mötet, sedan gick jag hem, tyckte förbannat synd om mig själv och deppade ner mig i "jag är värdelös, usel och allmänt misslyckad"-tankar. Se'n ryckte jag upp mig, formulerade ett sakligt mail till chefen på temat "jag tar givetvis ansvar för A, B och C, men skulle vilja framhålla X och Y rörande D, E och F. Med detta sagt ser jag fram emot att driva Projektet" och tryckte på "Skicka".
Fick tillbaka ett asbra svar och känner att jag kom ut på topp.

Jag stod upp för mig själv, visade att jag är mogen, smart och att ingen jävel trampar på mig.
Jag tog ansvar för situationen. Jag hade att välja på att
A) fly till nytt jobb
B) komma tillbaka med svansen mellan benen, en rädd blick över axeln och stukat självförtroende
C) bemöta, lägga bakom mig och komma tillbaka med huvudet högt och laddad för att ro Projektet i hamn med bravur.
Jag valde C. Jag är fanimig bäst.
Gôtt.

*som jag inte kan gå in på utan att avslöja för mycket. Önskar jag kunde tala i klartext, men det går inte...

IRL-date...

medan jag samlar tankarna kring jobbfunderingarna (nej, Anna, ingen Sir Väs-repris på gång!), svarar jag på Fraidis utmaning:

Lista 5 bloggare som du gärna skulle träffa IRL och varför. Nämn inte nån som du redan träffat.
"Bara fem?" är min första reaktion, men OK:

Anna. Klok som få, empatisk, rolig och helt enkelt en cool katt
Saring. Språkekvilibrist, varm, djup, klok och förbannat rolig.
Tinselflickan. Intresserad, engagerad och just nu så oemotståndligt sprudlande kär!
Tingeling. Öppen, engagerad och stark. Med ett språk som golvar mig totalt.
Lillasysteryster. Ärligt, rakt och innerligt kärleksfull.

Tror att vi skulle vara ett sjuhelsikes party crew så vad säger ni, brudar? En helkväll med skyhöga klackar och färgglada drinkar? Och ta med era fem bloggkompisar, för utmaningen går härmed vidare till er!