Funderingar, iakttagelser och tankar. Om livet, barnen, kärleken, och en del väsentliga oväsentligheter. Just så.

måndag, oktober 30, 2006

Champagne!

Hemkommen från Vul -med glatt besked!
Det pickar och växer så fint därinne. Bf 18 juni.


Men vi får väl se om det stämmer......
har för mig att tvillingar brukar komma tidigt.

FÖR DET ÄR TVÅ!!!!!! TVÅ med pickande hjärtan!
Oh.My.God.
:-)

lördag, oktober 28, 2006

Hjärtstillestånd

*obs* inget för känsliga innehåller detaljerade trosstudier *obs*

Igårkväll på toa slängde jag (av gammal vana, tror flera av er vet vad jag menar) ett öga i trosorna -och där var det blött och rött! Mitt hjärta stannade, medan hjärnan gick på högvarv.
Allt möjligt virvlade föbi i tankarna....Tills jag inser att just de trosorna, svarta från början, är missfärgade och de facto är lätt rödfärgade... Alltså, falskt alarm och hjärtat tickade igång igen.

Upplevelsen förföljde mig genom natten, gång på gång fick jag i drömmen uppleva rödfärgade trosor/toapapper...

Fy tusan. Får fortfarande ont i hjärtat när jag tänker på det.

Snälla söta bebis(ar?!), stanna i sådär sju månader till!

torsdag, oktober 26, 2006

Miranda Priestly!

Vilken fantastisk karaktär! Så helt, fullständigt och totalt 100% bitch. I'm in love!
Djävulen bär Prada, a must-see. Hysteriskt underhållande. Skruvad, stereotypt och alldeles, alldeles underbart!

Åh, så många grader humöret stiger av något så enkelt som fika och bio med tjejkompisarna.
Perfekt laddning inför stormeriet!

onsdag, oktober 25, 2006

Dagens kommentar

Scen: Morgonlämning på dagis. Morgontrött treåring vill inte lämna mammas famn.

Dotter: Jag klarar inte av det här dagiset.
Fröken (skrattande): Vet du, så känner jag också ibland. Ska vi rymma du och jag?

tisdag, oktober 24, 2006

Då blir det så som jag har sagt då

Dottern: När kommer min bebis?
Mamman: Vilken bebis?
D: Den som ska komma in i din mage snart.
M: Ska det komma in en bebis i min mage?
D: Ja.
M: Vem säger det?
D: Det säger jag. Alldeles själv.
M: Vill du att det ska vara en bebis i min mage?
D: Ja. En lilleMoa.
M: Ska det vara en lillasyster?
D: Ja, som ska heta lilleMoa.
M: Men vore det inte kul med en lillebror?
D: Jo. Det kan komma en pojke och en flicka. Det blir tvillingar då.
M: .... (alldeles förstummad)
D: Då blir det så som jag har sagt då.

Gissa vem som kommer bli lyckligast i världen när hon får veta?!

måndag, oktober 23, 2006

Overkligt

Kan inte få in i mitt huvud att jag är gravid. Vägrar ta in det innan vul är gjort.
Jag har ju "bevis" som borde få mig att fatta:

  • tre test har visat positivt (ja, jag tog ett hemmatest i förra veckan *erkänner*)
  • jag är så trött att jag kollapsar efter jobbe
  • kaffe och te smakar apa
  • äckelsmak i munnen när jag ätit
  • byxorna stramar som tusan
  • har humör som en huggorm

Punkt 2-5 är dessutom exakt desamma som då jag väntade dottern.
Men ändå: kan inte glädjas och njuta.
Känner mig så otacksam. Oavsett vad som händer är jag just nu mer gravid än jag varit på 3,5 år.
Varför inte bara dansa av glädje? Var är min obotliga optimism, mitt trademark?

Min högst amatörpsykologiska tolkning är att det beror på:
1. Jag har inte hämtat mig efter beskedet att de ville sätta tillbaka två. Det fanns inte i min värld innan. I min plan fanns stimulering, äp, återförande, test och sedan graviditet eller omstart. Det fanns liksom inget avsnitt i min plan där det kunde bli en hick-up mellan äp och återförande. Låter larvigt och kontrollfreakigt, jag vet, men det är min sanning.
2. Att vi inte berättat för någon än. Det finns bara mellan mig och M (och alla er cyberdarlings, förstås, men det är inte irl). Jag tror beskedet kommer att bli mer verkligt när det studsat mot någon annan. Vi planerar att berätta för de allra närmaset vännerna efter vul, hoppas det blir verkligare då.

Vill vara GLAD! Vill använda mina nyinköpta mammabyxor iställer för vanliga, obekväma, med gummisnodd i knapphålet. Vill berätta för hela världen.
Var är tokoptimisten?!

lördag, oktober 21, 2006

Den oumbärliga väskan AKA Det svarta hålet

Antar självmant Solkattens utmaning: vad har vi i våra väskor?

I min, supersöta med bilder på nära o kära på framsidan, väska finner jag:
1 visitkortsfodral innehållande 3 av mina och 5 andras visitkort
1 kontaktlista till alla på jobbet
1 busskort
1 plånbok
1 mobiltelefon p990i
1 handsfree till ovan nämnda
1 CD med dotterns dagisfoton på
7,50kr i lösa mynt
1 sten som dottern plockade åt mig på stranden i somras
1 nr av Personal & Ledarskap
1 bok: Veronika bestämmer sig för att dö
1 nyckelknippa
2 Juicy tubes
1 Aloe Vera lip balm
3 Alvedon
1 sminkväska innehållande proggisar o trosskydd
1 kuvert med ifylld enkät i att posta till KS (innan jag burit runt det så länge att jag får påminnelse!)
1 rabattkupong på barnkläder från Kappahl
3 fungerande pennor
2 trasiga pennor
1 nagelfil
1 French manicure penna (värdelös!)
x antal gamla handlingslistor, hopknölade kvitton och pappersnäsdukar....
grus och damm...

Nu brinner jag av nyfikenhet: Tinsel, Astillbe, Bridz, Grodan, Saring och Storken -vad har ni i djupet av era väskor?

fredag, oktober 20, 2006

Bizarro world

sms från mig till maken:
"vi behöver nog inte oroa oss, idag mår jag räv"

svar från maken:
"hurra! som jag längtat efter att du ska må illa!"

Alltid kul att kunna glädja någon.


Bakgrunden till sms:en är att vi båda tycker det är vakuum nu -en vecka sen test, en vecka till vul. Så några symptom kunde sitta fint sa vi igårkväll. Jo, det kom ju som ett brev på posten. Uäck. Undrar om äppelmos lindrar lika bra som förra gången?!

torsdag, oktober 19, 2006

Kärlek

04.22 ropar hon. "Mamma!"
Stapplar in i hennes rum.
Där sitter hon, ljuvligt rufsig med sömndruckna ögon. Ler, sträcker sina varma armar mot mig och säger "Mamming! Jag har saknat dig". Vi kryper ner under täcket, hon lägger sina armar runt min hals, krafsar mig i nacken och trycker sin lena kind mot min.
Så somnar vi.

"Mamming" -ett smeknamn från henne till mig...nog det vackraste som någon kallat mig.

torsdag, oktober 12, 2006

Delad glädje....

är inte bara dubbel glädje, utan såsåsåsåså mycket mer!

Är så rörd och tacksam för allt stöd och alla frånhjärtatgrattis jag fått av er alla ljuvliga, underbara tjejer i blogg- och aff-världen. Ingen nämnd, ingen glömd. Ni vet vilka ni är.
Utan er hade barnlöshetshelvetet varit ett mycket djupare och mörkare hål att vistas i.
Att ni dessutom har så enormt stora och varma hjärtan att ni med äkta värme kan gratulera mig nu....
Jag känner mig hedrad.






STORT TACK!

Spooky....

Enligt läkaren på Sohiahemmet är jag i v4+2 idag.

I Mammapraktikan* från när jag väntade dottern läser jag:
"v4+2: idag fick vi veta att vi ska bli föräldrar"

Hur galet är inte det?! 4+2 är vår dag, helt klart...

*rekommenderas!

Lycklig

Utan minsta tvekan visade testet positivt imorse.
Så även testet på Sophiahemmet.

Vi väntar barn.

Finner inte ord. Försöker smälta.
Det kommer att ta en stund.

Vul 30/10.

tisdag, oktober 10, 2006

Om sorg

Tingeling skrev häromdagen ett klokt inlägg om sorgen som är relaterad med infertilitet.
Mycket klokt.

Det finns så många fantastiska tjejer som skriver klokt om det här helvetet. Fanns det någon djävla rättvisa i världen skulle de alla vara mammor NU. Förbannat bra mammor kommer de att bli. Världens bästa.

Tänker på er -ingen nämnd, ingen glömd!

Men nu får det vara nog!

Jag är fortfarande relativt cool.
Emellanåt.
Ibland iaf.

Men maken går snart upp i atomer.
Vill inte behöva leverera det där djävla beskedet. Igen.
Vill inte behöva vara den som gör att något slocknar i hans vackra ögon. Igen.
Undrar om han ska få läsa av testet på torsdag morgon...

Han blev riktigt arg på mig igår. Arg för att jag drar mig undan.
Han har ju rätt, det är ju så jag hanterar motgångar. Hur utåtriktad jag än är i sociala sammanhang så börjar jag inse att jag i mångt och mycket är en ensamvarg. Jag hanterar helst mina känslor själv. Vill inte (kan inte?) dela med mig. Vet faktiskt inte om det är för att jag inte vill belasta eller för att jag tycker det är lite skämmigt att erkänna att jag mår dåligt.

I tonåren hade jag och bästisen M som motto "ingen ser när clownen gråter". Vi var båda utåtriktade, sociala och glada. Busiga och modiga. Vågade prata med snyggaste killarna, vågade allt möjligt. Men på tu man hand pratade vi mycket om att må dåligt, inte våga be om hjälp, inte räcka till.
Hon åkte in på akuten efter en överdos tabletter (jo, hon klarade sig!), jag var avundsjuk att hon vågade. Den tankevurpan har jag iaf kommit över. Tur att man mognar i vissa avseenden...
Hur hamnade jag i depptonårsland?

...Gräl med maken, ja så var det.
Det är ju enklast för mig att dra mig undan, det är ju det jag kan bäst. Men när han säger "jag är rädd för att det här lägger grunden för hur vi hanterar motgångar. Om det blir negativt på tirsdag, så fortsätter du bearbeta det själv och istället för att svetsas samman så glider vi isär", då fryser hjärtat till is. Jag kan ju inte driva iväg från honom. HONOM.
Måste släppa in honom mer. Måste lyssna mer.
Nej, det är inte bekvämt för mig. Det är klart utanför min komfortzon. Långt utanför. Men för vår skull gör jag det. Punkt.

Olidligt nära.....

så så nära nu. I övermorgon smäller det.
Lycka eller sorg.
Bestämde mig tidigt för att vara tokoptimist och inte känna efter hela tiden, vilket har funkat över förväntan bra. Men nu.... nu börjar det bli svårt.
Pratade med maken igår om hur man ska hantera de sista dagarna:
-fortsätta tokoptimistspåret
-börja skissa på en plan för nästa steg så man inte står på ruta noll om det går åt skogen

Några goda råd?

fredag, oktober 06, 2006

En saga


Flicka mötte pojke, tycke uppstod, bröllopsklockorna dinglade och dånglade och med nyglittrande ringar på en paradisstrand i långtbortistan uttalades de magiska orden "ikväll är det sista p-pillret". Lyckliga, lyckliga tu.

Månaderna kom och gick, och lika regelbundet som tidvattnet kom mensen. Ändlös väntan. Livet i tvåveckorsintervall. Ovärdigt. Outhärdligt.
Kontakt togs, utredning gjordes och bristfällig äl konstaterades. Blandade känslor. Lättnad över diagnos, men sorg över stämpel på otillräcklighet.

Pergotime knaprades, otaliga vul gjordes, sex hades på bestämda tider -men fortfarande kom mensen. Månad efter månad. Press, sorg, stress. Olyckliga, olyckliga tu.
Sprutor blev rekommendationen. Inget resultat. Tårar fälldes. Ofta.

Sommarstängt. Den andra sommaren efter paradisstranden och fortfarande var de enda fötterna som tassade på parkettgolvet vuxenfötter.

Plötsligt: Ett mirakel inträffar och två blå streck visar sig. Ofattbart. Osannolikt. Och alldeles, alldeles underbart.
Veckorna passerar. Lycka, förväntan, oro...många känslor trängs om utrymmet.
Den vackraste gör entré.
Kärlek. Oändliga mängder kärlek.

Tankarna på ytterligare en perfekt varelse knackar på. Chansar. Ingen brådska, det gick ju en gång.
Mens. igen. och igen. och många gånger.

Ny kontakt. Ny klinik.
Äl OK, spermier inte OK. Insemination?
Nytt prov. HalvOK.
IVF rekommenderas. Iskyla, chock, sorg och oro. Försöker lite till.

Tredje sommaren efter miraklets ankomst. Sjätte efter paradisstranden.
Inget mirakel.

IVF. Tanken har mognat. Spray och sprutor. Äggplock. Återförande.
Ruvning.
Hoppas, hoppas, hoppas....

Måtte det bli ett lyckligt slut.

Dagens fuskmamma

Vad gör man när alla barnets trosor ligger i tvättkorgen?
1) tvättar, hänger upp, viker ihop och lägger in i skåpet
x) vänder ut och in på ett par använda
2) köper nya

Jag svarar 2) köper nya och känner mig lagom fuskig.
Dock bör tilläggas att lillpluttan inte svassar runt i några DKNYtrosor eller så. Nej, nej, fuskmamman kom ju på detta 20.23 igårkväll varför 3pack trosor inhandlades på ICA.

Glamour!

Dags för knipövningar?

Inte för att vara så'n, men när proggisarna trillar ut, börjar man ju undra hur de små, små embryona ska kunna klamra sig fast?!

Vad är det de säger? Hundra knip om da'n?

*knip* *knip* *knip* *knip* *knip*

onsdag, oktober 04, 2006

Och dagens roligaste:

Hittade precis till Smartasaker.
Kul blandning av prylar.
Men ffa: Klicka på Spännande läsning och se'n vidare till Grejer vi inte säljer.
Dagens bästa.

Fikonspråk eller inte.

Fikade med gosemysbästistjejerna igår. 3 av de 4 musketörerna smet hemifrån för en soft kväll på lokalt hak. Som alltid, otroligt välgörande för själen att leka med dem. Me like. Eller snarare Me lööööv. Om någon av dem mot förmodan läser detta förstår de.

I alla fall. Outade vår ivf för dem (M vill ju påingasomhelstvillkorintealls prata om den med någon, men jag kände att jag s p r i c k e r om jag inte får dela med någon människa av kött och blod. No offence, alla cyberdarlings, både på
aff, mail och bloggar, men det är inte riktigt samma sak.). Och det var så häftigt att konfronteras med sin inskränkthet.
Jag "vi har precis gjort vår första IVF"
De "vad innebär det, vad hönder nu?"*
Jag "jag, som det heter på fikonspråk: ruvar nu"
De "vad betyder det?"

Lite omvänt mot
Tinsels inlägg. Hon var helt upplyft efter en helkväll i fikoninvigdas sällskap, jag efter att ha insett att alla faktiskt inte är hemma i den märkliga karusell som kallas ivf. Svårt att förklara, men just att detta var första gången jag klätt vår erfarenhet, vår verklighet, i ord och sett de orden studsa mot andra.

*märk väl att de inte är omedvetna om vad ivf i stort innebär. Frågan riktade sig mer mot var i processen vi var.

måndag, oktober 02, 2006

Ruvar. Jo, jag gör ju det.

note to self: idag är ruvardag 4 (eller räknar man återförandedagen som nr 1? Isf är jag på 5).

Kan inte smälta att jag lyckas glömma / förtränga ruvandet hela tiden!? En vanlig månad går jag och klämmer på brösten, känner efter i magen, analyserar sönder minsta trötthet/irritation/vadsomhelst. Men nu? Nej, tar mina proggisar*, men reflekterar öht inte över kroppsliga symptom.
När jag pendlar mellan mina ytterligheter handlar det mest om spekulationer kring beskedet och reaktioner på det, men inte om att analysera mig fram till själva beskedet.
Intressabelt.
Och ganska skönt.


*ytterligare ett nytt uttryck