Ruvar. Jo, jag gör ju det.

note to self: idag är ruvardag 4 (eller räknar man återförandedagen som nr 1? Isf är jag på 5).

Kan inte smälta att jag lyckas glömma / förtränga ruvandet hela tiden!? En vanlig månad går jag och klämmer på brösten, känner efter i magen, analyserar sönder minsta trötthet/irritation/vadsomhelst. Men nu? Nej, tar mina proggisar*, men reflekterar öht inte över kroppsliga symptom.
När jag pendlar mellan mina ytterligheter handlar det mest om spekulationer kring beskedet och reaktioner på det, men inte om att analysera mig fram till själva beskedet.
Intressabelt.
Och ganska skönt.


*ytterligare ett nytt uttryck