Men nu får det vara nog!

Jag är fortfarande relativt cool.
Emellanåt.
Ibland iaf.

Men maken går snart upp i atomer.
Vill inte behöva leverera det där djävla beskedet. Igen.
Vill inte behöva vara den som gör att något slocknar i hans vackra ögon. Igen.
Undrar om han ska få läsa av testet på torsdag morgon...

Han blev riktigt arg på mig igår. Arg för att jag drar mig undan.
Han har ju rätt, det är ju så jag hanterar motgångar. Hur utåtriktad jag än är i sociala sammanhang så börjar jag inse att jag i mångt och mycket är en ensamvarg. Jag hanterar helst mina känslor själv. Vill inte (kan inte?) dela med mig. Vet faktiskt inte om det är för att jag inte vill belasta eller för att jag tycker det är lite skämmigt att erkänna att jag mår dåligt.

I tonåren hade jag och bästisen M som motto "ingen ser när clownen gråter". Vi var båda utåtriktade, sociala och glada. Busiga och modiga. Vågade prata med snyggaste killarna, vågade allt möjligt. Men på tu man hand pratade vi mycket om att må dåligt, inte våga be om hjälp, inte räcka till.
Hon åkte in på akuten efter en överdos tabletter (jo, hon klarade sig!), jag var avundsjuk att hon vågade. Den tankevurpan har jag iaf kommit över. Tur att man mognar i vissa avseenden...
Hur hamnade jag i depptonårsland?

...Gräl med maken, ja så var det.
Det är ju enklast för mig att dra mig undan, det är ju det jag kan bäst. Men när han säger "jag är rädd för att det här lägger grunden för hur vi hanterar motgångar. Om det blir negativt på tirsdag, så fortsätter du bearbeta det själv och istället för att svetsas samman så glider vi isär", då fryser hjärtat till is. Jag kan ju inte driva iväg från honom. HONOM.
Måste släppa in honom mer. Måste lyssna mer.
Nej, det är inte bekvämt för mig. Det är klart utanför min komfortzon. Långt utanför. Men för vår skull gör jag det. Punkt.