Overkligt

Kan inte få in i mitt huvud att jag är gravid. Vägrar ta in det innan vul är gjort.
Jag har ju "bevis" som borde få mig att fatta:

• tre test har visat positivt (ja, jag tog ett hemmatest i förra veckan *erkänner*)
• jag är så trött att jag kollapsar efter jobbe
• kaffe och te smakar apa
• äckelsmak i munnen när jag ätit
• byxorna stramar som tusan
• har humör som en huggorm

Punkt 2-5 är dessutom exakt desamma som då jag väntade dottern.
Men ändå: kan inte glädjas och njuta.
Känner mig så otacksam. Oavsett vad som händer är jag just nu mer gravid än jag varit på 3,5 år.
Varför inte bara dansa av glädje? Var är min obotliga optimism, mitt trademark?

Min högst amatörpsykologiska tolkning är att det beror på:
1. Jag har inte hämtat mig efter beskedet att de ville sätta tillbaka två. Det fanns inte i min värld innan. I min plan fanns stimulering, äp, återförande, test och sedan graviditet eller omstart. Det fanns liksom inget avsnitt i min plan där det kunde bli en hick-up mellan äp och återförande. Låter larvigt och kontrollfreakigt, jag vet, men det är min sanning.
2. Att vi inte berättat för någon än. Det finns bara mellan mig och M (och alla er cyberdarlings, förstås, men det är inte irl). Jag tror beskedet kommer att bli mer verkligt när det studsat mot någon annan. Vi planerar att berätta för de allra närmaset vännerna efter vul, hoppas det blir verkligare då.

Vill vara GLAD! Vill använda mina nyinköpta mammabyxor iställer för vanliga, obekväma, med gummisnodd i knapphålet. Vill berätta för hela världen.
Var är tokoptimisten?!