Världen är liten och Helga undrar i en kommentar om skillnaden mellan att ha enling och tvilling.
Det jag spontant kommer att tänka på är logistiken och planeringen. En bebis kan man kasta upp på höften och sticka iväg till affären/caféet/... medan två kräver lite mer planering. Piff & Puff gillade dessutom inte vagnen i början, vilket gjorde det än mer spännande.
Vi var svårt fokuserade på synkning -de åt och sov ihop, utan pardon. Jätteskönt på många sätt, men det gjorde ju nattätningen mer avancerad. Hämta en, hämta nästa, upp i kudden, amma, ner med en, ner med andra... Storsötan sov ju mellan oss och kunde för sig själv medan jag (halv)sov på ett annat sätt.
Överlag uträttade jag mindre under mammaledigheten med P&P än med Storsötan. Vilket inte var av ondo, de led inte en sekund av att vara hemma med mig och softa alternativt hänga hemma-hos andra gryn istället för att flänga med mig till sta'n, till affären, på babysim etc... Mindre aktiviteter, mindre marktjänst, men mer baravara.
Å andra sidan, när de blev större och rörligare... DÅ krävdes aktiviteter en masse för att de inte skulle riva huset. En (lugn) gick att hålla koll på, två (vilda) gick bara inte. Maken fick panik när ÖF var stängt en dag :)
Jag ser ju tusen och en fördelar med twins, inte minst nu när de leker så himla fint ihop. Visst, det är klart att man ibland tittat avundsjukt på enlingföräldrar som förmår lägga allt fokus på en bebis, men för det mesta är det något rent magiskt med att ha två små trollungar som är "sammadan"*.
Och PS: Storsötan hann precis fylla fyra innan Piff & Puff gjorde entré i våra liv. Jämfört med vänner som hade 18 månader mellan
storebror och småsystrarna var vårt liv en promenad i parken.
* samma + likadan = sammadan på Puffiska