Iaf, mellan Florence Nightingale-uppdragen, har jag hunnit tänka en del.
Om Insikt No1 var att jag måste våga bygga min trovärdighet på seriositet, så är Insikt No2 att Good Enough faktiskt är just, Good Enough.
Jag har så jädra hög ambitionsnivå, så stark önskan att leverera det perfekta resultatet, att jag blir förlamad. När jag inser att jag inte har tiden som krävs för att grotta ner mig till 110% i ett uppdrag, hitta den optimala, ultimata, lösningen och metodiskt arbeta mig dit, för att slutligen leverera ett komplett paket snyggt inslaget och med konstnärligt krullade snören -ja, då blir jag alldeles inkapabel att leverera något öht. Lätt överdrivet, men ni hajjar.
Det sunda alternativet vore ju att analysera situationen (jepp, där kom användandet av den analytiska förmågan som ett brev på posten), konstatera att "det här är rimligt att leverera under rådande omständigheter" och sedan köra på det. Så, as of now, är det vad jag strävar efter.
Och, förstås, att utveckla förmågan att sålla bland de tusen och en andra bollar som kastas in längs vägen.
P r i o r i t e r a, kallas det. Det ska jag också lära mig. Inklusive användandet av det magiska lilla ordet "nej". För, NEJ, alla bollar som slängs på mig är inte mina att ta. Punkt.
5 dagar sedan
3 kommentarer:
Bra! Precis det jobbar jag också ständigt på!
När du kommit på hur man gör kan du väl blogga om det ;-)
Clint Eastwood säger en replik i någon film som jag brukar använda som måtto när det behövs:
I am not perfect. I am just the best there is.
Det är inte lätt det där. Men bara insikten är bra, då kan man jobba på det! Lycka till!
Skicka en kommentar