Funderingar, iakttagelser och tankar. Om livet, barnen, kärleken, och en del väsentliga oväsentligheter. Just så.

torsdag, juni 05, 2008

Den tunna tunna huden

För ett år sedan vankade jag i korridorerna på SÖS. Väntade på droppet. Och ploppet.
Undrade vilka de var, de där två som stökade därinne.

Nu vet jag. Det var Piff och Puff. Lika, men ändå olika.

Ikväll förbereder vi deras ettårsdag. Just nu sitter jag och fyller vår digitala fotoram med bilder från deras första år. Det innebär bläddrande i alla mappar med bilder. Alla mappar med minnen.
Och tårarna bara rinner.

Mina fina barn. Mina oändligt efterlängtade, andlöst älskade. Tre så fantastiska varelser.
Vad är det med kärleken till barnen som gör att huden blir så tunn? I kärleken till dem förlorar jag murarna. Jag har ingen distans. Allt går rakt in, långt in.
Det som är bra och lyckligt är genomljuvligt och bubblande. Det som är tungt eller ledsamt blir förlamande tryck över bröstet.
Inga gråtoner.
Bara svart och vitt.
Och bultande varmröd kärlek.

För er tar jag ner månen, stannar jorden och går genom eld och vatten.
Utan att tveka.

3 kommentarer:

arkiv sa...

Stort grattis till Piff och Puff på ettårsdagen!

Kram från mig.

Världen är liten… sa...

Stort grattis på 1-årsdagen till dom små liven!

Erica sa...

Så fantastiskt vackert beskrivet. Så är det. Precis så är det. Aldrig någonsin har huden varit så tunn. Aldrig någonsin har känslorna legat så ytligt. Som hos en lejoninna. Tack för orden på mina känslor, längtanssyster med lyckan i behåll. Stor stor kram.