Läser fantastiska Innan du fanns-bloggen och Lindas inlägg om väntanlängtanträskhelvetet.
Oerhört välskrivet och en bra bekräftelse för dem som förstår och en bra förklaring till dem som står bredvid.
Men bland kommentarerna står följande "Jag säger som jag har sagt sen dag 1; du är gravid nästa år. Och då har du glömt all smärta du känner idag." och jag blir... provocerad.
Har funderat på det sedan jag läste det igårmorse och nej, jag kan inte släppa det.
Jag har ju varit där. Hoppats, förtvivlat, medicinerat, räknat, gråtit, förbannat. Jag har blivit gravid två gånger, jag har fött tre fantastiska barn. Smärtan är givetvis inte akut nu som den var då, men jag minns den. Den och sorgen är en del av vem jag är.
Och det känns viktigt att den finns kvar.
Som en påminnelse att vara lite ödmjuk inför livet.
4 dagar sedan
8 kommentarer:
Jag håller med dig, sådana kommentarer är onödiga.
Jag tänkte tipsa dig om en tävling jag har just nu. Du kan vinna jättefina ekologiska barnkläder.
Ha en mysig kväll!
Oj vad tråkigt att du tog det så, för det var verkligen inte meningen. Orden var riktade till Linda, och hade en speciell innebörd, som dessvärre bara hon förstod. Vi känner varandra rätt bra, vilket givetvis inte framgår.
Så har jag trampat dig på fötterna så ber jag om ursäkt.
Mona: orden var inte riktade till mig, därför känner jag mig inte trampad på det minsta lilla. Men orden fastnade och behövde bearbetas.
Skriver även inne hos dig så du säkert ser det!
Jag förstår precis hur du känner förståss. Det är ofta så att folk tror att allt är bra nu för att vi har fått våra två lintottar och på ett sätt är det ju det. Allt är lycka (och pest och pina) nu. Men sorgen är en del av oss fortfarande, en del av dem. En an anledningarna till att de är de mest speciella i hela världen. Att de är de. Den har format oss till de vi är idag. Några helt andra än om den inte hade drabbat oss. Och då blir det konstigt när folk tror att den är borta nu, som om den aldrig funnits. Konstigt och ibland provocerande och sårande.
Klart att man minns. Det borde dumt att tro något annat. Men det beror väl på hur de har varit. Man kanske har sökt hjälp snabbt, pungat fram lite stålar och lyckats på första försöket. Ja, tagit en räkmacke-IVF om det nu finns. Kanske att det inte varit ett så hårt kämpande då att det inte lämnar så djupa spår...
Tack, jag såg. Jag fick ont i magen när jag såg det här inlägget och jag insåg att man (jag) nog måste tänka på vad jag skriver.
När man sitter framför datorn och läser någon annans ord så är det lätt att känna att man är ensam med den personen. Att ingen annan ser....för att man är ett pucko och inte tänker till.
Och till er andra: jag förstår vad ni säger och ber om ursäkt till er också. Jag är, trots min attityd i bloggen, är en känslig jävel men många tunga sorger i min ryggsäck.
Så. Nu är det fredag. Nu börjar vi om.
Och tack Kapybaran för att du fick mig att komma till insikt.
Sorgen finns alltid kvar och det är inget dåligt, utan en pusselbit av det stora pussel som blev livet.
Alla pusselbitar behövs för att se helheten, de ska inte förträngas eller skyfflas under mattan.
Alltså: Jag håller med dig till 100 % och provoceras också av överslätande klämkäcka upprop. Hur välmenande de än må vara.
Min sorg över min infertilitet kommer alltid att hänga över mig som ett mörker även om jag lyckas få ett helt fotbollslag via ivf.
Men jag tror få som står utanför kan förstå den personliga sorgen, speciellt att den kan finnas trots att man "lyckats". Och det är inget jag längre förväntar mig, att nån bredvid och utan erfarenheter som liknar mina ska forma de perfekta orden och bemöta min sorg på ett sätt som känns i nivå med min upplevelse. Det går nog inte. (Inte skrivet till Mona, hakar på konversationen och spånar generellt.)
Efter målgång förväntas man vara all happy. Även om det krävde flera ivf och läkarhjälp och sorger och bedrövelser på vägen.
Har man fått sitt/sina ivf-barn är ju allt bra igen?
Men som du Kapy skriver, det är ingen akut smärta längre. Men personligen, för mig, varandes en normalfertil kvinna som drabbades av infertilitet på grund av skador; efter det beskedet, om att jag aldrig nånsin mer skulle kunna bli gravid på naturlig väg, blir jag nog aldrig hel igen. I varken kropp eller själ. Mitt i allt ändå tacksam för att vi kunde få hjälp. Det är trots allt, inte alla förunnat.
lw
Skicka en kommentar