Men varför då?

som min dotter skulle säga med sitt alldeles egna tonfall. Varför dååå?
Ja, varför en blogg för mig? Kanske för att lämna spår efter mig? Kanske för att återuppta det jag en gång trodde jag skulle göra jämt: skriva?
Har inte svaret här och nu, men det kommer nog till mig när det är dags.

Funderar på min vän som verkar så slutkörd. Hur mår hon egentligen? Det verkar finnas mycket i hennes huvud, men alldeles för lite tid för att prata. Vi pratar nästan dagligen, men alldeles för sällan om sån't som verkligen betyder något.
Det var så mycket lättare före relationerna, barnen och vardagen. Då kunde man fika bort en halv dag och bara prata. Prata om stort och smått, dela historien och lära känna varandra utan och innan. Nu blir det mer här och nu, med korta tillbakaglimtar ibland. Kan sakna det där "före"-stadiet ibland. Ångrar inget, men visst finns en saknad efter den tiden. Tror inte det är av ondo. Jag älskar inte mitt liv mindre för att jag ibland tänker på ett annat liv, andra val, andra beslut. Återkommer ju hela tiden till att häret och nuet är det jag vill.

Kanske är det för de här frågorna jag vill skriva? Skriva och genom skrivandet, genom frågorna, finna svar? Mina svar. Inte de svar mitt fjortonårsjag skulle önskat kanske, men hej, det händer en del på 20 år :-)

Mitt fjortonårsjag... Önskar ibland att jag då skrivit ett brev till mig nu. Det hade varit roligt att möta mig. Amf-reklamen, fast baklänges liksom.
Hade hon tyckt om mig? Hade hon kunnat lära något av mig? Å andra sidan, hade jag pallat? Den drömmande, längtande, tuffa men oroliga själen. Ja vem vet, hur vi hade trivts ihop?

Från min dotter till mitt eget fjortonårsjag på 25 rader. Vilken resa. Och då har jag bara börjat...
Godnatt.