Tillbaka till verkligheten

jahapp, då var jullovet över. Tillbaka till jobb. 280 olästa mail. Färre än jag trodde. Men mycket ändå. Men nu vägrar jag ha dåligt samvete över att de inte blir besvarade på en kvart. Det får ta den tid det tar. Punkt.
Ingen blir gladare av att jag kör slut på mig. Har för mycket att tänka på. Snart dags för denna månads ångestperiod. Rätt less på denna tvåveckorslivsstil. Blir ledsen av att M inte vill diskutera andra alternativ, känns som om han ser så ensidigt på det. Det gick en gång, då går det igen. No matter how long it takes. Visserligen känns det lugnare nu, men inte såpass lugnt att jag kan slappna av helt. Varje månad blir ändå en besvikelse, ett nederlag.
Men vem vet, kanske blir det inte det denna månaden?! Tänk positivt, tänk positivt...

Nu kommer verkligheten igen, dags att kasta sig in i ekorrhjulet igen och laga mat. Röja kök. Måla vägg. Skippar nog träningen idag. Känner mig helt omotiverad. Måla är också träning. Behöver dessutom diskutera om vi ska beställa bänkskivorna.

Nåväl, vad är en bal på slottet....
Fast nu låter det faktiskt för deppigt. Är egentligen vare sig deppig eller låg, bara lite.... matt? Men det känns som om min bas är betydligt mer stabil nu än före jul. Inte genomklappningsvarning för minsta lilla. Skönt.

Men varför då?

som min dotter skulle säga med sitt alldeles egna tonfall. Varför dååå?
Ja, varför en blogg för mig? Kanske för att lämna spår efter mig? Kanske för att återuppta det jag en gång trodde jag skulle göra jämt: skriva?
Har inte svaret här och nu, men det kommer nog till mig när det är dags.

Funderar på min vän som verkar så slutkörd. Hur mår hon egentligen? Det verkar finnas mycket i hennes huvud, men alldeles för lite tid för att prata. Vi pratar nästan dagligen, men alldeles för sällan om sån't som verkligen betyder något.
Det var så mycket lättare före relationerna, barnen och vardagen. Då kunde man fika bort en halv dag och bara prata. Prata om stort och smått, dela historien och lära känna varandra utan och innan. Nu blir det mer här och nu, med korta tillbakaglimtar ibland. Kan sakna det där "före"-stadiet ibland. Ångrar inget, men visst finns en saknad efter den tiden. Tror inte det är av ondo. Jag älskar inte mitt liv mindre för att jag ibland tänker på ett annat liv, andra val, andra beslut. Återkommer ju hela tiden till att häret och nuet är det jag vill.

Kanske är det för de här frågorna jag vill skriva? Skriva och genom skrivandet, genom frågorna, finna svar? Mina svar. Inte de svar mitt fjortonårsjag skulle önskat kanske, men hej, det händer en del på 20 år :-)

Mitt fjortonårsjag... Önskar ibland att jag då skrivit ett brev till mig nu. Det hade varit roligt att möta mig. Amf-reklamen, fast baklänges liksom.
Hade hon tyckt om mig? Hade hon kunnat lära något av mig? Å andra sidan, hade jag pallat? Den drömmande, längtande, tuffa men oroliga själen. Ja vem vet, hur vi hade trivts ihop?

Från min dotter till mitt eget fjortonårsjag på 25 rader. Vilken resa. Och då har jag bara börjat...
Godnatt.

Allra första inlägget

efter många funderingar har så även jag ansökt om medborgarskap i bloggarland. mest för mig själv, som alltid tycks ha för långt till ett anteckningsblock när det skulle behövas... men skulle någon annan läsa här är även det välkommet.