En anonym kommentatris* tackar för min blogg och tycker att jag inger hopp. Tusen tack för det, Anonym. Det värmer. Önskar dig och alla andra barnlängtande all framgång och det illa kvickt.
Vet så väl hur tvåveckorshelvetet ser ut.
Hur efterlängtade semestrar och sociala events som borde vara glädjefyllda plötsligt ligger i rykande ruiner, antingen av ett positivt besked (som för Tingeling) eller ett negativt (som för Tinsel). Har alltför många egna tvåveckorsperioder bakom mig. Alltfär många ruiner.
Fast trots våra erfarenheter kan jag ibland känna att jag inte har rätt att identifiera mig med barnlängtande. Att jag på något sätt glidit på en räkmacka igenom barnlösheten. Dottern kom trots allt spontant (om än efter två års försök, det sista med både pergo och sprutor). Och IVF:en tog på första försöket, med dubbelbingo (om än efter ytterligare dryga två års försök m älstickor).
Vet att man inte kan jämföra och att jag varit igenom mitt eget helvete, men ändå, har jag rätt att säga "vi" när det talas om barnlängtan och barnlöshet? Jag, som sitter här med tre perfekta döttrar? Känns det falskt när jag kommenterar och peppar?
Tack, Helena, för det nya ordet!
2 dagar sedan
3 kommentarer:
Jag tror också att du vet hur tvåveckorshelvetet ser ut (och tiden däremellan också, det sega tröttledsna tidsfördrivet)
Empati räknas inte i hur många IVF-försök man gjort utan i förmågan att sätta sig in i andras känslor, relatera till dem genom egna upplevelser. Du har haft dina egna bördor att bära och att du anser dig glidit på en räkmacka visar att du är en ödmjuk människa. Kram till dig och tack för all förståelse!
Klart du har rätt att vara del av "gänget". Känslan finns där oavsett om man väntat flera år eller månader. Längtan efter ett barn är stark, otroligt stark.
Jag tycker inte att det känns falskt när du peppar. Tvärt om. Precis som din anonyma kommentator skrev så inger ju sådana som du hopp. Även om jag inte läser "mammabloggar efter ivfer" lika intensivt (som de barnlösas som kämpar) så måste jag säga att utan era bloggar skulle allt bara bli svart i barnlöshetsträsket. "Vanliga" mammabloggar läser jag aldrig.
Det är ju vetskapen om att det kan bli som för er som gör att jag ändå vågar hoppas på att även mitt liv kan ändras...
Grattis till dna tre välskapta döttrar!
Skicka en kommentar