Funderingar, iakttagelser och tankar. Om livet, barnen, kärleken, och en del väsentliga oväsentligheter. Just så.

lördag, september 22, 2007

Ångest

Katten. Lurviga katten. Som flyttade in på min 24årsdag och länge länge var vår bebis.
Katten mår inte bra. Drar sig undan. Använder vår säng som låda. Oftare och oftare. Ska jag våga vara ärlig är det inte nytt. Började när vi flyttade hit, men har långsamt förvärrats. Barnens ankomst har inte gjort saken bättre. Vad som förut var engångsföreteelser med månaders mellanrum, sker nu någon gång i veckan.
Konsulterade veterinären, som bekräftar: det kommer inte att bli bättre. Snarare sämre.

Jag vet vad som måste göras. Men är inte redo riktigt än. Snart, men inte idag.

Och hur tusan förklarar vi för storsötan?! Vad kan en 4åring ta in?

4 kommentarer:

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

Jag har ingen aning om vad en fyraåring förstår. Men jag tror verkligen på att berätta vad som händer och varför.

Kanske inte så att hon ska vara med hos veterinären... men nästan.

Mina föräldrar berättade aldrig något för mig, utan jag ställdes inför fullbordat faktum. Nu var marsvinet dött. Nästa gång var det min pappas kusin, och jag hade inte ens förstått att han var sjuk. Så klart gick jag i flera år och var rädd för vem det skulle bli nästa gång.

Undrar om det inte finns bra böcker om husdjur som dör? Jag har sett det någonstans men kommer inte ihåg var.

Till sist, en stor KRAM! För det ni har framför er är så tungt och hemskt! Men ändå rätt!

Chriszy sa...

Det är jättesvårt att veta vad man ska säga. Vi förlorade våran älskade katt av samma anledning för inte så länge sedan. Dock hade vi ingen liten att förklara för, bara 2 tonåringar som älskade honom överallt annat. Hoppas ni kommer på nåt bra sätt. skickar mitt stöd. Kram

Anna sa...

Åh fy så tungt. Fy.

Vi har ju levt 16 år med en envist innepissande katt. Men då hade vi inga barn... Sa veterinären någonting om vad som är fel? Man kan ju prova ställa kattlådan i sängen för att styra om beteendet om du vill försöka.

Stor, stor kram

lillasysteryster sa...

Fy vad tråkigt! Olivia var 3 år när mina föräldrar tog bort sin hund och det förklarade vi för henne direkt eftersom det var hennes stora favorit. Sa helt enkelt att hunden blev sjuk och att den dog. Än idag tänker hon på hunden men vinkar till den där den sitter på månen! (och det har hon kommit på alldeles själv)