Har tagit mig igenom min vanliga bloggroll och dessutom besökt ett par nya. Många av de bloggar jag besöker är längtabarn-relaterade.
Det får mig att reflektera över vår resa, våra erfarenheter och, inte minst, våra barn. Storsötan, som till slut kom alldeles spontant. Piff&Puff, som krävde en IVF.
Och på något sätt är de inte alls förknippade med hela eländestiden. De är bara kärlek.
En del av mig kommer nog alltid identifiera mig med barnlöshet, även om den delen (faktiskt) krympt med tiden. Men mina barn står vid sidan om det.
Märkligt. Tiden när jag längtade mig sjuk efter dem gjorde så ont. Nu är kärleken så stor, så total, att den gör ont.
Två så helt olika sidor av samma känsla.
6 dagar sedan
3 kommentarer:
Hej!
Skoj att du tittade in! Det är så innerligt hoppingivande och tröstande att läsa att det kan lyckas och att man i stort kan lägga det bakom sig. Grattis till dina underbara barn, hoppas jag kan sälla mig till den skaran någon dag:-)
Underbart att allt nu är gränslös kärlek och ingen smärta!
Väldigt fint och tänkvärt skrivet. Längtan efter barn är starkare än alla andra känslor. Det tar liksom över hela ens väsen.
Underbart att du fick dina tre fina barn tillslut!
Skicka en kommentar