Jag har mina sista kilo att gå ner.
Jag v e t hur jag ska göra.
Jag v i l l göra det.
Men.
Har så svårt att stå upp för min viktnedgång. På jobb är jag omgiven av size zero månniskor. Jag skojar inte, allihop är pinnsmala och matglada. Det ska pannkaksfrossas på torsdagar och drickas vin i samband med kvällsaktiviteter.
Och jag tycker det är ja... skämmigt att inte kunna vara som dem. Äta obehindrat, ta en bulle till fikat, en glass här och ett glas vin där. Så, ibland är jag duktig och äter min vv-mat och ibland hänger jag på dem. Och äter dumt.
Mespropp, c'est moi.
23 timmar sedan
2 kommentarer:
Men det är svårt! För så fort man andas om att man försöker hålla igen/försöker gå ner lite eller helt enkelt försöker äta nyttigare så skall varenda jäkel inom en mils radie lägga sig i. Och de som lägger sig i värst är just de pinnsmala...
Går det hantera på samma sätt som man gör när man IVF:ar eller är smyggravid? Dvs låtsas som att man deltar. Äta EN godis eller en halv pannkaka eller dricka ett halvt glas vin? Och sedan "inte vara sugen på mer"?
Alternativt, Kapy, lägg om träningen. Ta några veckor och chocka kroppen med träning som du inte alls är van vid, då säger det svosch! i förbränningen. Jag vet, du är tvillingmamma och har dåligt med tid. Men går det att ta tre lunchträningar i veckan i tre veckor? Eller något sådant. För övrigt tror jag det är enklare att stå upp för att man vill bli mer vältränad än att man vill gå ner i vikt, av någon anledning.
Mindre mespropp än du har jag sällan träffat på. Puss!
Skicka en kommentar