Å ena sidan:
- Ljuvlig weekendresa med maken. Avslappnat och kärleksfullt och alldeles, alldeles uuuunderbar.
- Vul2 i fredags -pickande hjärtan, vinkande tassar och glädjetårar.
- Lergigan utskrivet mot illamåendet. Sedan i fredags bara vag obehagskänsla, inget kräk.
- ÄR GRAVID.
- Konstant "klubbadsäl"-trött
- Genomlidit två veckors kräk-o-rama de luxe (vi snackar rusa ut från ledningsgruppsmöte, flygplanstoaletter, galla....).
- Ledsen och nedstämd mest hela tiden. Inget "go", ingen ork, trivs bäst i mjukisar framför TV:n. Helst hela dagarna.
- Dåligt tålamod med sötaste dottern i världen.
- Känner mig inte ett dugg snygg. Inte i kroppen, inte i kläderna. Vill snabbspola från "obestämbart flobbig" till "vackergravid". Nu.
Och för att toppa det hela har jag supersämsta samvetet över att inte sväva runt på rosa moln och vara såändaininorden-L Y C K L I G. Jag borde skämmas, få jackpot på första IVF:en och sen ha mage att inte vara lycklig?!
Alltså, i princip är jag ju lycklig över graviditeten. Även tvillingbeskedet har sjunkit in och känns häftigt, roligt och bra. Men jag måste verkligen påminna mig om lyckan emellanåt, för det mesta känns rätt grått. Känner mig lite snuvad. Hade tänkt mig 10 veckors trötthet och lätt illamående, sen sisådär 25 veckor i "tillräckligtgravidförattdetskasynasmenfortfarandesmidignogattjobbaoch-görabraifrånmig"-stadiet. För att avsluta på topp på jobbet, gå hem och fylla frysen med mat och bullar innan det är dags... Överdrivet, men ni fattar. I min plan ingick inte att klafsa runt i jämngrå tröttochledsengröt.
Post-partum depp har man ju hört talas om, men pre-partum?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar