Funderingar, iakttagelser och tankar. Om livet, barnen, kärleken, och en del väsentliga oväsentligheter. Just så.

torsdag, februari 15, 2007

Vändpunkter

Det har varit många konferenser sista veckorna. Den första hölls i Sigtuna, vilket gav mig en nyttig påminnelse.
När taxin svängde in i Sigtuna passerade vi en (för dagen snötäckt) äng och då slog det mig hur tiden verkligen är relativ. Sex år är på samma gång otroligt kort och oändligt långt.

Sist jag var i Sigtuna var en strålande solig dag sommaren 2001. Maken och jag köpte varsin kaffe och satte oss på just den ängen. Vi pratade om hur tungt livet var på många plan; vi hade försökt bli gravida länge utan resultat, min då tonåriga syster åkte in och ut på ungdomspsyk, maken var på väg in i utmattningsdepression, företaget jag arbetade för gick dåligt och en uppsägning hängde i luften och vi hade letat hus länge utan resultat... Sommaren till trots, men särskilt soliga kände vi oss inte.

Bäst vi sitter där och deppar säger jag plötsligt: tänk om vi om fem år kan titta tillbaka på den här dagen och känna -efter det, då vände det!
Maken log lite och tyckte att det var typiskt mig att leta efter det positiva i mörkret.

När jag åkte förbi ängen nu, knappt sex år senare, slog det mig: Det vände!
Inte omedelbart. Maken var sjukskriven fram till jul, systern fortsatte må dåligt ytterligare en tid och såväl hus som graviditet lät vänta på sig ytterligare något år. Men ändå.... bara veckor senare blev jag headhuntad till det jobb jag har idag och efter det kom de positiva nyheterna slag i slag.


Summa sumarum, sex år senare har jag en frisk och glad (och levande!!) lillasyster, jag har den underbaraste dotter jorden skådat, ett par små gulliganer i magen, en man med perspektiv på balansen mellan jobb och fritid (vilket även jag fått genom honom), ett härligt hus nära vattnet och ett utvecklande jobb.

Sex år. Otroligt kort och oändligt långt.

3 kommentarer:

lillasysteryster sa...

Härligt att du är tillbaka!

Och du har helt rätt. 6 år kan vara både oändligt och en ögonblinkning. Jag är glad för att ni fått det bättre, livet lär en att uppskatta allt det goda när man upplevt det jobbiga.

Tingeling sa...

Din blogg ger mig hopp, ofta! Tack för det!

Camillas lockar sa...

Vad härligt! Ja, åren kan gå så otroligt trögt och plötsligt upptäcker man att de formligen flugit förbi. Barn har en förmåga att göra det så också för en. Tiden springer. Och man lär sig verkligen att uppskatta livets goda när man haft det tufft. Allrahelst då.