Fick för ett par veckor veta att en familj på gatan väntar barn i juli. Vi umgås inte med dem, mer än lite prat över häcken, men de verkar trevliga och jag såg fram emot att lära känna dem mer iom föräldraledighet.
Idag möter jag henne och hon undrar hur det går med magen. Tack bra, hur går det med er, svarar jag.
Svaret: Det blev inget. Den dog. Vi var inne inatt och födde fram den.
...
Jag svär på att världen stannade upp för ett ögonblick. Vi pratade en stund och hon berättade lite mer. Hon verkade rätt samlad och frågade leende hur mina små mår. Snacka om att jag kände mig som ett enda stort hånflin rätt upp i ansiktet på henne. Här går jag med supermagen och hon har ingen.
Fy fan, så meningslöst! Barn ska inte dö!
Jag skulle så gärna vilja finnas där för dem, men hur tröstande ska det vara för dem att se min mage? En levande påminnelse om vad de mist.
Så ledsen.
9 timmar sedan
4 kommentarer:
Nä... jag ryser här framför datorn. Så fruktansvärt. Det finns inga ord.
Fy vad tragiskt.
Inga ord här heller. Sånt får faktiskt inte hända. ALDRIG!
Nä. Usch, det är vidrigt. Förstår att det måste känts sådääär att stå med magen mitt emot.
Fy vad hemskt!!Håller med ovanstående.Man ryser och blir ledsen för det får bara inte hända sådana saker!
Skicka en kommentar