Vågade efter många om och men ringa BVC och berätta att jag inte mår bra.
Att jag inte är översvallande lycklig 24-7, att jag tycker att det är tufft nu, att jag märker att jag gör det svårare för mig själv med negativa tankar, men att jag inte mäktar med att vända spiralen på egen hand. Jag blottade mig.
Och världen rämnade inte. Tvärtom, BVC-sköterskan tyckte att det var bra att jag berättade. Hon ska prata med psykologen, som ringer mig.
Känns otäckt, men skönt.
5 dagar sedan
10 kommentarer:
Åh, så skönt att du vågade/orkade be om hjälp! Det får man faktiskt göra, även om det känns svårt ibland! Hoppas att psykologen är bra! KRAM!
Starkt jobbat! Det ar sa himla svart att be om hjalp, men nar man val gor det undrar man ofta varfor man vantade sa lange.
Starkt gjort! Tror det är det bästa du kan göra! Det är säkert superbra att prata med ngn.
Lycka till
Åh Kapybaran... vad du är tuff och stark och modig! Det är underbart med små bäbbor, men det är ingen dans på rosor, och då snackar vi ändå bara om min erfarenhet av en åt gången. Ren utmattning kan ju i sig göra att saker och ting känns svårare. Fan vad du är BRA som vågade be om hjälp.
KRAM
Bra! Det är precis så där man ska göra. Hoppas du får hjälp!
Kram!
Men det är ju skitbra att du tog tag i det! Det var starkt jobbat! Det är verkligen inte lätt att ta tag i saker när man inte är på topp. Nu kommer det bara att bli bättre!
Det är så jädra kanonschysst och bra att du ringde. Man kan nästan gissa sig till varför det finns kuratorer och andra terapeuter - de ska liksom hjälpa till när man som bäst behöver det. Som när livet känns extratungt. Du är smart, helt enkelt. Smart!
Hur bra som helst för din skull och dessutom en riktig kick för mig som ännu inte gjort slag i saken. Nu skall det bli av, TACK!
Jag önskar att jag gjort det. Var inte heller översvallande lycklig. Istället härdade man ut tills det gick över, men det tog tid. Du är stark som tar steget.
Oh. Så gjorde jag i våras... Det kändes bra. Och jag fick bra hjälp. Lycka till!
Skicka en kommentar