BVCpsykologen ringde igår. Vi (hon vill träffa pappan också) ska dit på fredag.
Givetvis snurrar tankarna i huvudet nu; vad ska jag ta upp? hur? i vilken ordning? och så vidare.
Allt tänkande har hjälpt mig identifiera en av alla känslor som konkurrerar om utrymmet i mig nu. Sorg.
Det känns lite övermaga att säga att jag, som blivit välsignad med tre underverk, sörjer. Men det gör jag. Dels sörjer jag allt skit vi var tvungna att gå igenom för att komma dit vi är och dels sörjer jag den graviditet och mammaledighet jag inte fick.
Jag hade så många bilder i huvudet av hur det skulle bli när jag var gravid och sedan hemma med vårt andra barn. Det blev inte så, eftersom de är två. Det är inte sämre, men annorlunda, och jag sörjer det som inte blev.
Å ena sidan känns det som tabu att tänka så, nästan som att jag måste bestämma vilken av våra ljuvliga töser jag tänker bort när jag känner så. Men å andra sidan känner jag att jag måste vara ärlig med min sorg. Den innebär inte att jag inte är glad och tacksam för det liv jag har, för det ÄR jag. Det finns bara en alternativ verklighet som jag aldrig fick uppleva, och det kan jag tycka är ledsamt.
2 dagar sedan
5 kommentarer:
Så klokt och så modigt att erkänna! Du är stark redan nu!
Stor kram!
Jag tror att sorgen över vad man inte får kan vara lika stark som glädjen över vad man fick. De är inte konkurrerande och jag tror att det är viktigt för att man ska kunna läka att man tillåter sig att se och känna sin sorg utan skuldkänslor. Även om det är svårt. Det är ju i så många avseenden som man är lyckligt lottad, men att känna sorg över de avseenden som man har blivit drabbad innebär ju inte att man inte är tacksam för allt annat. Bara just det - att man är ledsen för det man berövats.
Lycka till i samtalen! Jag tycker att du är superstark som vågar ta tag i dina känslor och tror att du kommer bli en helare och bättre mamma på andra sidan när du har fått möjlighet att bearbeta din sorg. Att du gör detta både för din egen skull och för dina sötisars skull.
Jag förstår dig. Du har rätt att vara ledsen. Att sörja att det blivit annorlunda. Det låter på dig som att du kommer att kunna uttrycka dina känslor bra - guld värt när man går i samtal. Hoppas det går framöver.
En styrkekram och du är stark som vågar säga precis som det är.
Mådde också dåligt efter jag fick sonen och det tog ett tag att det var just det som var kruxet, jag sörjde det som INTE blev, som jag önskade att det BLIVIT samtidigt som jag var oändligt tacksamm och lycklig för den son vi äntligen fått.
Jättebra att du får hjälp och du utrycket dig så bra att det kommer att gå jättebra. Bra också att mannen får följa med får ibland sitter dom och grunnar utan att säga så mycket. kram
Hej... kom på att det var länge sen jag såg dig på AFF. Förstår så väl din känsla av sorg. Jag tycker också, mitt i lyckan, att det är mycket som är jobbigt just nu. Inte livet i sig, utan mina känslor. Och jag kan också identifiera sorg i det... Och skuld över att känna sorg när jag är så lycklig, när jag fått allt. Har också funderat på att prata med bvc-psykolog eller nån annan, och när jag läser att du ringt och fått kontakt känns det nästan som ett tecken. Hoppas att ert möte blir bra och att du kan sortera ut dina känslor så att du får uppleva din rättmätiga lycka fullt ut! Kram
Skicka en kommentar