Tog en fika med vänner i söndags kväll. Maken ensam med tjejligeläggning för första gången.
Gick galant. Såklart. Precis som jag förväntat mig, han är ju bäst.
Men vad jag inte hade förväntat mig var att jag skulle bli så överväldigad av bebissaknad att tårarna rann nerför kinderna på mig när jag gick (who am I kidding: jag halvsprang) uppför uppfarten. Vankade mellan småttorna i vårt sovrum och storsötan i sitt rum halva natten.
De sov så sött, så sött, men jag hade ett omättligt behov av att stoppa om, klappa kind, snusa nacke, pussa panna.
Det ömma mammahjärtat...
4 dagar sedan
1 kommentar:
Ahhh, jag vill ocksa kanna sa=o).
Skicka en kommentar