Närvaro

Hos Åsa fann jag häromdagen de kloka orden "Livet mäts inte i sekunder utan i ögonblick som tar andan ur en" åtföljda av frågan "Vilka ögonblick tar andan ur er?"

Min första tanke var: barnen. De skapar "tappa andan-ögonblick" gång på gång. När de skrattar, när de sover, när de leker med varandra -bara att de finns får mitt hjärta att slå tacksamma extraslag och svälla så i bröstet att luften inte får plats.

Men min andra tanke var: utöver barnen då? Vilka ögonblick tar andan ur mig?
Och vidare: vilka ögonblick tillåter jag mig att vara så närvarande i att de får möjlighet att ta andan ur mig?
I allt fnattande och hattande, och för all del, skrattande, är det lätt att tappa närvaron. Och utan närvaro kommer jag inte ha vett att låta ögonblicken ta andan ur mig.
Jag har så lätt att i tanken vara någon annanstans; tänka tre steg längre fram, kombinera flera aktiviteter samtidigt och vara planerande och effektiv i största allmänhet. Jag ska bli bättre på att tagga ner det där. Jag ska stanna upp. Känna in. Vara.
Låta ögonblicken skölja över mig och ta andan ur mig.

Det blir bra.