Fick igår veta av en vän att en bekant väntar barn. "Det var inte alls planerat, jättevälkommet, men om de fått bestämma hade de väntat ett tag till."
Det stack till i hjärtat, som det alltid gör när jag hör om en "oplanerad" graviditet alt en "det tog sig på första försöket"-graviditet. Oavsett i vilket sammanhang. Och jag undrar: kommer det lilla stinget alltid finnas där?
På sätt och vis hoppas jag det. För det påminner mig förhoppningsvis om att tassa fjäderlätt på tå när det gäller ämnen som barn, graviditeter och livsval.
2 dagar sedan
2 kommentarer:
Nej, jag tror inte det går över faktiskt och jag tror, precis som du, att det ÄR bra att stinget finns kvar. Som en påminnelse om att vara ödmjuk.
Jag fick ett missfall innan Olivia blev till och efter den upplevelsen är jag otroligt, otroligt tacksam för att jag blivit gravid och för att jag fått friska barn. Jag kommer aldrig att ta en graviditet för given!!
Jag känner samma sting som du berättade om. Varje gång jag hör att någon bekant är gravid. Detta har jag levt med i över 5 år.
Det är jobbigt att känna detta sting, men som Lillasysteryster skriver så har nog vi (ofrivilligt barnlösa) som känner stinget en annan ödmjukhet, precis som alla de som fått missfall eller på ett annat sätt förlorat ett barn/foster/embryo.
Samtidigt unnar man ju alltid de som är gravida och önskar dem all lycka med graviditet och barn. Men självklart undrar man när man själv ska få lov att känna samma glädje och få lov att meddela att man väntar barn.
Skicka en kommentar