Funderingar, iakttagelser och tankar. Om livet, barnen, kärleken, och en del väsentliga oväsentligheter. Just så.

onsdag, augusti 22, 2007

Så lite det krävs, del två

Och nu det ombytta: en rätt OK dag med en hel del sov och nöjda prat/smile-sessioner.

Men så ger de hals och hojtar oavbrutet i en timme. Och som de ger hals. Vi snackar röda ögon, darrande underläppar och öronbedövande gråtskrik ur vidöppna små munnar. Vi snackar en i sele, den andra på axeln och ett konstant vandrande runt, runt i vårt hus.

En timme, och jag är slut som människa.
Inte ens pappans ankomst skänker glädje eftersom vi måste reda ut ett meningslöst telefongräl...

Får man säga upp sig? Om så bara för en stund?

4 kommentarer:

lillasysteryster sa...

Gör som jag. Kräv semester!

Skämt å sido så är det helt okej att tröttna ibland. Att vilja fly fältet eller stänga in barnen i byrålådan. Men det går över, det blir bättre!!! Jag lovar :-)

Saring sa...

Ja det får man. Sannerligen. Säg upp dig! (men bara för en stund förstås) Hämta styrka i ett angränsande rum eller varför inte en femton minuters promenad runt kvarteret?

Och framförallt är det ok att känna att man vill rymma.

KRAM

Frida sa...

det är verkligen intr lätt att försöka tröstta två barn på samma gång. mina blir oftast sådär när vi är ute med vagnen. lite svettigt!

Cinks sa...

Hihi, jag förstår känslan. Har just hamnat i gropen av sorgsenhet igen över att jag inte blir gravid. Men så läser jag det du skriver och förstår att det finns flera sidor på saker och ting. Det ena utesluter inte det andra men det är bra att få lite distans på saken. Man kan helt enkelt längta efter semester av rakt olika anledningar, det är liksom så livet ser ut... Kram och håll ut!