Funderingar, iakttagelser och tankar. Om livet, barnen, kärleken, och en del väsentliga oväsentligheter. Just så.

söndag, oktober 14, 2007

She's the one

Storasyster är hostig. Mitt i natten kommer den värsta hostan. Föräldrarna går in med hostmedicin och varm saft.

Den lilla tappra stjälper i sig medicinen, tar lite saft och lutar sig tillbaka mot kudden med ett leende på läpparna. Kisar upp mellan de långa ögonfransarna och säger:
Ingen kan le som jag.

Föräldrarna håller förstås med. Uppmuntrad fortsätter hon:
Ingen kan skrynkla pannan som jag. Jag får så många fina streck.
Och demonstrerar.

Vi försäkrar att hon är fantastisk, underbar och genomljuvlig och att vi älskar henne till månen och tillbaka. Med slutna ögon ler hon nöjt.

För att sekunden senare slå upp ögonen och med allvar i rösten förkunna:
Piff och Puff också. Alla är lika bra.

Gonar ner sig i kudden, blundar och avslutar:
Ni är lyckliga föräldrar.

You bet, älskade barn. De lyckligaste.

4 kommentarer:

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

Så otroligt insiktsfull hon är ;-)

För att kunna säga något sådant måste hon vara en osedvanligt trygg unge med de bästa föräldrar!

Ni har lyckats!

Saring sa...

Och jag får lyckotårar i ögonen och högläser för maken. Inget annat än ett genomälskat kärlekstryggt barn kan säga så. Längtansungar.. Om de bara visste HUR älskade de är.

Kram

Ribbolita sa...

Underbart, fantastiskt, blir rörd till tårar och ler. Ler för att det är så härligt att få dela er lycka. Tack.

lillasysteryster sa...

Helt fantastisk insikt! Hon är klok hon!