En saga

Flicka mötte pojke, tycke uppstod, bröllopsklockorna dinglade och dånglade och med nyglittrande ringar på en paradisstrand i långtbortistan uttalades de magiska orden "ikväll är det sista p-pillret". Lyckliga, lyckliga tu.

Månaderna kom och gick, och lika regelbundet som tidvattnet kom mensen. Ändlös väntan. Livet i tvåveckorsintervall. Ovärdigt. Outhärdligt.
Kontakt togs, utredning gjordes och bristfällig äl konstaterades. Blandade känslor. Lättnad över diagnos, men sorg över stämpel på otillräcklighet.

Pergotime knaprades, otaliga vul gjordes, sex hades på bestämda tider -men fortfarande kom mensen. Månad efter månad. Press, sorg, stress. Olyckliga, olyckliga tu.
Sprutor blev rekommendationen. Inget resultat. Tårar fälldes. Ofta.

Sommarstängt. Den andra sommaren efter paradisstranden och fortfarande var de enda fötterna som tassade på parkettgolvet vuxenfötter.

Plötsligt: Ett mirakel inträffar och två blå streck visar sig. Ofattbart. Osannolikt. Och alldeles, alldeles underbart.
Veckorna passerar. Lycka, förväntan, oro...många känslor trängs om utrymmet.
Den vackraste gör entré.
Kärlek. Oändliga mängder kärlek.

Tankarna på ytterligare en perfekt varelse knackar på. Chansar. Ingen brådska, det gick ju en gång.
Mens. igen. och igen. och många gånger.

Ny kontakt. Ny klinik.
Äl OK, spermier inte OK. Insemination?
Nytt prov. HalvOK.
IVF rekommenderas. Iskyla, chock, sorg och oro. Försöker lite till.

Tredje sommaren efter miraklets ankomst. Sjätte efter paradisstranden.
Inget mirakel.

IVF. Tanken har mognat. Spray och sprutor. Äggplock. Återförande.
Ruvning.
Hoppas, hoppas, hoppas....

Måtte det bli ett lyckligt slut.